onsdag 17 november 2010

Konsten att höra kärlek och trygghet

I kaminen spräcker veden. Det knäpper i veden. Jag riktigt hör hur värmen bryts fram ur veden. Ut ur kaminen. Ut till mitt vardagsrum och In under min flisfilt.

Jag lutar huvudet mot en kudde i soffan. På mig har jag en polo-ylleklänning. Över det, min filt. Ja, jag är skitvarm, men jag älskar den trygga känslan som bara en filt kan ge.

Är det något djupt med det? Är det sen jag var ett litet ofött barn inuti min mammas trygga mage? Eller är det så enkelt och odramatiskt som att en filt är mysigt och skönt, och hindrar kall luft att nudda min hud?

Ibland är vissa saker enkla. Allting är inte på det djupaste djupt. "Allt är inte svart eller vitt", som Ola brukar säga.

Jag blundar. Koncentrerar mig på att lyssna. Ta in alla intryck via öronen. Jag funderar på hur det vore att vara blind. Jag funderar på hur mycket hörseln betyder för mitt liv.

Förutom kaminen är det tyst i huset. Dante sover.
Men utanför huset är det ett jäkla liv. Ola kapar ved.

Men det är inte ett ljud som stör. Det är ett tryggt ljud. För mig ett barndomsljud. Ett ljud fyllt med omtanke och liv. Han vill att vi ska elda och bli varma.

En varm familj, i vinterkylan.

Jag ler. Och somnar. Och nästan försover mig till syjuntan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar