Älgjakt

"OJ, hur ska jag orka ta hand om min son ända till klockan 6-halv 7 när han ska sova."

Var en tanke som dök upp i huvudet på vägen hem från en lång dag ute i myrmarken.
Ola och jag, med bröstet fyllt utav tro och hopp var igår med mellby jaktlag, i jakten på älg.

På hemvägen satt jag svettig och salt i bilen, Ola frusen in till märgen,.

Det var första gången för mig att jaga älg. Faktiskt.
Min syn på jägarna vid älgjakt var fylld av fördomar och förutfattade meningar
"Hets", "stress" och alldeles för många skott som inte träffar där de ska.
Så trodde jag.

Så var det inte.

Jag trodde att man tävlade mot varandra, och att man stirrade surt på varandra medans man mumsade i sig sina köttbullemackor och fick rödbetssallad i mungiporna.

Så var det inte.

Det enda som stämde någorlunda var köttbullemackemumsandet.

Man tävlade med varandra. Skojjade med varandra. Hade chokladlotteri med varandra.
Det var som vilken syjunta som helst.
Fast i en iskallskog och med en så stor känsla av hopp i luften att man nästan kunde ta på den.

Jag följde med min pappa och släppte hunden i skogen.
Det är verkligen en helt annan värld där mitt ute i skogen.
Det är älgens värld, och det är helt klart han som har övertaget.
Hur många skyttar, hur många vapen, hur mycket hundar, eller hur mycket köttbullemackor man än har tryckt i sig.
Hur mycket jag än hade plattat håret. (Men det orkade jag verkligen inte den morgonen...)
(Var det därför? - NEJ, det har inte med mitt hår att göra!!)

Där travade vi fram pappa, jag och hunden Eversty.
Genom skog, myr, stockar, sten. Genom gyttjehål, genom bäckar och genom mossa så mjuk att stöveltrapet inte kunde urskiljas.

Men älgens klövar kunde man se, för den är så tung.

Pappa har nån pejl i handen som läser av vart hunden är, vart exakt vi har gått och så kan vi se vart vi ska gå.

Tur.

Vi traskar på, ibland tysta för att lyssna efter hunden. Ibland tysta för att sikta lite på en råbock.
Ibland lite kommentarer, som när jag har deckat en sväng i mossan "Nu får du nog trava på dö så vi kommer fram."
Eller "Titta pappa, här är ett spår! Det ser ut som en stor karl har gått här framför mig!"

Det var verkligen så underbart att få gå ut mitt ute i ingenstans och bara titta och lukta och känna naturen under fötterna.
Det var riktigt länge sedan. Och det vill jag absolut göra igen.

Ola och jag stod och huttrade i ett torn och passade i några timmar.
Tävlingmänniska som jag är, så fick vi göra upp en plan om vem som skulle skjuta om det kom en älg.
Jag hade två förslag.
1. Köra sten, sax och påse.
2. Putta ut Ola ur tornet om det kom en älg, så jag fick skjuta.

Olas förslag var lite mildare och faktiskt bättre.
Att dela upp marken. Den sidan e din, den är min, gränsen går vid vägen, lycka till!

Efter någon timma hade spänningen lagt sig.. Nu var det bara kallt och inte roligt.
Jag tog ur skotten och la mig i tornet och sov en sväng istället.

Ola stod mest på pass och fick alltså frysa en hel del.
Jag sprang i skogen med pappa och hunden, där plagg efter plagg fick tas av för jag blev så varm.

Nu är vi tillbaka vid tanken "Hur ska jag orka ta hand om min son....?"

Vi rullar in bilden på garageinfarten. Tittar upp mot vårt fula hus, och där, i altandörrens fönster står en vit krullig sak och flinar med hela ansiktet när han får syn på oss.

Vi smälter (eller kanske mest Ola, för han var ju så kall) och tittar på varandra och ler.

Det är bara så värt det. Och det är så mycket roligare att komma hem när Dante finns.

(farmor hade varit barnvakt, så vi hade inte lämnat honom hemma själv.. Vad tror ni om mig egentligen??)