sjuk, men glad

Livet blir så mycket roligare när jag har min Dante att leva det med.
Dante är min bästa och roligaste vän.

Jag är sjuk, för andra dagen i rad är jag hemma från jobbet.
Tråkigt.
Men, det kunde varit tråkigare om jag inte haft Dante att umgås med.

När man är sjuk, vill man bara lägga sig i soffan och sträcktitta på film efter film efter film. Sova lite. Fortsätta titta på TV med värkande ögon.

Men har man en liten ögonsten, så går inte det, hur sjuk man än är.
På något sett så måste dagen gå, innehållande matlagande och pysslande och blöjbytande och tröstande och hjälpande med att få plats med alla leksaker på Dantes släp bakom bobby-bilen.

De första gångerna jag var sjuk efter att Dante kom till världen var jag så vansinnigt bitter och sur över att inte kunna vara som vanliga människor, alltså decka i soffan.
Men nu har jag insett fakta, accepterat mitt nya liv och släppt alla negativa känslor.
Alltså mår jag mycket bättre, och kan mitt i en feberfrossa, fortfarande gå upp och sleva in lite yogurt i Dantes lilla höneröv till mun och jag kan till och med tvätta av honom OCH torka bordet.

Vi gick en mini promenad till bron och tittade på lastbilarna. Sen var jag helt slut.
Men jag ville ge honom lite frisk luft och lite tittande på trafiken, vilket är hans största intresse.

Jag har städat upp i mina köksskåp och lådor. I och för sig i sengångarfart, men vad gör det.
Det är gjort, jag klarade det, jag överlevde och Dante hade roligt med att sno alla grejjer för mig och lägga i dem i sitt bilsläp och köra ett par varv runt huset.

Jag menar inte att låta som en perfekt mamma med en så äckligt lyckligt liv.

Men jag är ju det.

(För tillfället)