Håller jag på att tappa greppet?

Nu förstår jag:

En arbetande förälder är en bra förälder.

Efter en veckas sjukdom, som kändes som en månads mammaledighet har fått mig att förstå ett och annat.
FÖR MIG, I MITT LIV, I MINA ÖGON! OBS! GÄLLER EJ ALLA:

*Hur det kändes att vara mammaledig. Jag har redan glömt att man inte är mysledig, bakar bullar varje dag och har ork att åka och bada eller åka på utflykt varje dag.
När man är mammaledig så är det bara en dimma. Ständigt trött
Ständigt halvsur på Ola, ett ickeexisterande samliv och ett intag bestående av alldeles för mycket kaffe och alldeles för mycket kakor.

*Man kan bli arg på sitt barn. Chock för vissa, att jag inte har fattat det än. Chock för andra, att man kan bli arg på sitt lilla söta barn.
Idag sa jag: Men Danteeee, Nu häller du ju ut mjölk på hela golvet! SE vad du GÖR!

I lördags blev jag för allra första gången arg över att Dante sa mamma! CHOCK! Trodde aldrig att jag skulle bli arg över en sådan underbar sak.
Sen att vi var på intersport och provade jackor, och Dante sprang i hela butiken och drog iväg med provhyttspallen över hela butiksgolvet och att jag dröp av svett, han av bajs och Ola av beslutsångest, plus att han sa:
mammammammammammammammammammammammamammammaaaaa, kanske förklarar ett och annat.

*Man längtar hem från jobbet för att kunna cykla och hämta Dante, prata med honom, mysa lite.
Man längtar så fort man kliver innanför dörren och lagar mat och stökar ner, att klockan ska bli 18 så han ska gå och lägga sig. Splittrat.

Håller jag på att förlora greppet, eller håller jag på att bli en normal mamma?

Jag tror och nästan vet och anar och i teorin borde det vara så att jag har lidit av en nyförälskelse, eftersom vi fick vår riktiga Dante först i april. Alltså, nästan ett år senare än vad han föddes. Första året var fyllt av kolik och öroninflammationer och allt vad det heter.

* Jag mår bra av att arbeta. Jo, de är sant.