KameraKaos

Ja, igår var verkligen en riktigt lyckad kväll!

God mat, god öl, gott sällskap, snyggt hår!

Men ibland kan jag känna att det var bättre förr.

När man samlade ihop alla människor som man tyckte om, till en och samma bild.
Man fick tryckas ihop, tätt, tätt.
Unna sig själv en bild på de personerna som man tyckte förtjänade det.

Nu är det ett farligt blippande och blixtrande! På alla, hela tiden och hur man ser ut eller vad man än gör.

Allting, varendaste skratt, varendaste känsla och varendaste rörelse ska förevigas i en bild!
Blipp, Blipp, Blixt.

"Få se dåå! Få see dååå!"

Det var bättre förr. Då hade man inte så stor chans att ens få vara med på de dyra bilderna, och lyckades man fastna lite halvdant så gjorde det ingenting. För man fick ändå inte se det.
Möjligtvis i ett dammigt fotoalbum ett par år senare.

"Fåå se dåå. Naaee, fy fasen! Ta bort det kortet!!!"


Nu är de över hela världen. www.

Där är jag. Lite för glad i hatten kanske. Eller så gillar jag bara att dansa fult.
Där är jag igen, som käkar köttbullar som om jag aldrig har sett mat förut.

Förr i tiden, stod man hela familjen samlade på en och samma bild i en lång rad, och man ler.
Och nåde den som satte upp kaninöron-fingrar över någons huvud!
Inte förstöra den bild som ska pryda en plastficka i ett fotoalbum.
4-ever.

Mitt i all kamera och blixterkaos så är jag vilsen. Och rädd. Och rädd över att det ska synas på alla kort hur rädd och nervös jag är.
Så jag glömmer att le.

Jag glömde min kamera, men de gör ingenting.
Jag har memorerat er allihopa i mitt lilla minne.

(Och så ligger 25 album ute på facebook.)