tacksam för feber.

Gnäll, matvägran och en icke existerande sömn.

Jo, Dante är sjuk.. Feber.

Även att Dante har varit sjuk största delen av sitt första år i livet, så får jag panik när han får feber.

Där står jag, med mina alvedon och iprenflaskor. Sprutor till dessa flaskor, nässpray och in halatorn.
Egentligen kan jag bara blunda och lita på mina händer. De vet hur de ska göra, hur de ska måtta upp och hur de ska få Dante still.
Men det var längesedan nu. Faktiskt nästan ett halvår sedan (Om man inte räknar med feberperioden han hade efter rödahund sprutan.)

Jag känner mig som en nybörjare. Rädd och osäker. Tankarna flyger iväg mot otäcka saker som ambulans, sjukhus, slangar och operationer.
´
För att det behöver inte bara vara en enkel feber. Det kan var något mycket värre än så.
Jag har sett det förr. Skräcken griper tag i bröstet när febertermometern visar 39,8 grader, även att jag har gett honom alvedon. Jag gråter för att jag är rädd. Jag gråter för min bästa vän.

Denna gången var det bara vanlig feber. Och även att jag blir sliten och lite sur när han inte äter och sover, så ser jag mestadels solsken skina ner över min lilla "friska" fina lockiga pojk, som är uppe alldeles för länge och sitter och leker med sitt lego.

Jag är så tacksam över denna lilla löjliga feber.