Jag tänkte skriva ett par rader, men jag vet inte om vad.
För mina små problem, är egentligen skitproblem.
"OJ DÅ, Dante börjar få ont i halsen igen."
Vad fan är det då? Jag vågar inte klaga, för jag hatar sånna som klagar över skitgrejjer.
Speciellt människor som klagar på att de är trötta, utan att faktiskt knappt veta vad sömnbrist är.
Ja, i det fallet är jag en tråkig bitter och avundsjuk människa. Men när man står där med sanningen och verkligheten i handen, och man framför sig har en frisk, självständig och oberoende människa, som klagar på att man baaaaaaaaaaaara har fått sova till halv 11 på "morgonen" på grund av att man inte kunde sova kvällen innan.
Buhu.
Men på någotvis måste jag ju acceptera att mitt liv är mitt, och ditt är ditt där våra verkligheter och sanningar är våra egna. Där våra upplevelser är våra egna.
Så min sanning:
Dante börjar få ont i halsen igen. Förra gången han hade ont i halsen var det hemskt.
Dreglet rann och vi fick inte i han varken mat eller vätska.
50ml mjölk på ett dygn.
Men Dante har varit så mycket sjuk, så när han får en omgång till, så är det som att allt är tillbaka igen, som att det aldrig har varit något uppehåll mellan öroninflammationerna och halsflusserna.
Skillnaden är mer kött på benen, mer vana, mindre rädd, men absolut mer tyngd i bröstet.
Nu gapar han inne i sin säng. Dags för på fyllning av alvedon och lite gos.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar