Ibland är kärlek och sambo liv så sammansvetsat så att det nästan ballar ur. Så att de gulliga gesterna man gör för varandra i en kärleksrelation nästan krävs av varandra.
De blir inte så gulliga då..
Tex.
En härlig morgon vid 05:30.
Jag smyger runt i huset och brer mina mackor, borstar mitt hår som jag undrar varför jag färgade rött, sminkar mig (det var innan jag slutade) och som vanligt letar jag efter mobilen flera gånger.
Jo, flera gånger. Jag hittar den, lägger den på ett nytt ställe som jag sedan glömmer bort.
Dante vaknar till och skriker. Jag stoppar i tutten, stoppar om honom, och stoppar intill leffe nära Dantes lilla näsa.
Då gäller det att vara snabb ut ur huset om han vaknar igen!!
Väl utanför dörren möts jag av ett hav av snö. Men eftersom jag känner mig lite skuldmedveten eftersom Dante vaknade, så kliver jag intill Olas snötäckta bil och skrapar av all snö från den och rätt i min lunchpåse och in i mina skor.
Jag ställer ifrån mig lunchpåsen och fortsätter bilen runt.
Jag cyklar faktiskt inte omkull mer än två gånger på väg till jobbet. Men det gick bra, jag hann ta emot mig själv med benen och inte näsan.
Det är rätt skönt att cykla igång hjärta och lungor på morgonen.
Att komma illröd och svettig till jobbet.
Just den dagen frågade de "Men, va fasen, har du cyklat omkull?!?"
Jag såg ut som ett snömonster efter min goda gärning att skrapa av Olas bil.
(Ja, jag upprepar mig, men jag vill verkligen att ni ska uppmärksamma min goda gärning!!)
Jag lullar in till fikarummets kylskåd och ska lägga in mina mackor. Men, va fan! Antingen har lunchkassen skuttat av från min cykelkorg på den sliriga vägen, eller så har jag glömt den hemma.
Faaan..
Letar efter mobilen för att ringa Ola, som kanske, kanske kan hjälpa mig (Det tar jag för givet).
Men vart e mobilen??
Jag måste:
1. Ha tappat ur den ur ficken
2. Glömt den hemma
3. Så är den i lunchkassen bland mina mackor och all snö.
Men vart e lunchkassen?
Jag lånade jobbtelefonen. Ola var lite sur, men han lovade att titta vid bilen, och om den inte var där skulle han köra sakta och kolla i mina sladdspår av cykeln.
Jag påbörjar mitt arbete och väntade på Ola skulle dyka upp och lyssnade på radion.
Ola och jag har varit tillsammans i 6 år. Då känner man varandra väl.
Och jag kunde känna hans närvaro i hela kroppen, och visste, att nu är han inne i lokalen! Nu, kan jag vända mig om och möta hans blick!
Jag ansträngde mig till och med för att se lite snygg ut (för min karl, efter 6 år. fint av mig va?)
Det var en bra låt på radion, en av de vi brukar dansa till. Nu kan han få lyssna på den en sväng med mig. Vi kan skratta lite, och så kan alla få se hur jäkla lyckliga vi är!
Och jag svänger till med håret och vänder mig om mot dörren.. Men han var inte där.
Detta inbillade jag mig flera gånger.
När jag är som minst beredd står han plötsligt bakom mig, sur som ättika.
"Koden funkade ju förfasen inte. Här har du din påse, jag är ju skitsen nu!!"
Jahopp. Jag lite lagom stött och känslig (det är jag alltid på morgonen) försöker göra det bästa av situationen, le lite, följa honom till dörren och små prata.
"Var mobilen i påsen?"
"Mobilen? Är det något som du inte har glömt idag?"
Naep, det blev en pissmorgon, fylld med goda och söta små gärningar från oss båda två, men som vi dessvärre tar lite för givet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar