Feminist!

Här om dagen sa jag, högt, bestämt och tydligt:
"NAAAEEEPP!!"

Nu skiter jag i den här jääääävla mascaran!

Jag upptäckte nämligen att när dagen har börjat gå framåt, har jag någongång under den tiden, jag inte kan sätta fingret på när, har min mascara glidit bort från mina små bleka ögonfransar och lagt sig under mina redan mörka ringar runt ögonen.

Jag börjar arbetet vid 6, och har min första rast vid 8:30. Det är då jag har mötts av spegeln när jag skrubbar mina händer.

Jag stirrar på mig själv, skäms lite eftersom jag är bland nya människor som inte vågar säga till. Skäms lite för att jag inte ser lika cool ut på utsidan som jag kanske trodde att jag var på insidan.
Jag trodde i alla fall att jag så normal ut, och med lite självinsikt, trött ut. Inte trög ut.

När jag har gnuggat bort den och skämts färdigt blänger jag på mig själv igen. Som att det vore min spegelbilds fel.
Jag blir arg på min spegeltvilling. Klant.

Sen utbrister mitt sanna jag i fika rummet "Naepp, nu skiter jag i detta. Jag blir feminist ut i fingerspetsarna. Nu skiter jag i mascaran!!"

Jag känner mig fri nu! Jag är ful! Och det är ingenting jag orkar göra något åt. Inte med en löjlig mascara i alla fall.
Och nu, några dagar utan mascara, ser jag att jag är ganska så vacker i all fulhet.
Naturlighet.

Jag känner mig fri igen, när jag är hemkommen från jobbet, och ska gå ner på stan med Dante i vagnen.
Jag känner mig så fri och faktiskt duktig och stolt, när jag flätar håret, drar min fula och jobbiga lugn åt höger, trär på mig mina stövlar från 2004 och traskar iväg! (Jackan är jag inte stolt över, så den nämner jag inte).
Jag sparade säkert 30 minuter på att skita i hur jag ser ut!
Slippa springa till spegeln "en sista gång" för att kolla att plagg efter plagg sitter som de ska, vilket de aldrig gör.

Väl traskande ner till stan (Vi letade efter en återigen förlorad Leffe, som vi tappade på hemfärden från dagmamman. Vi hittade honom.. igen..) så ringer jag Ola.
Jag berättar för honom att jag struntat i mitt smink, att jag är en ny människa nu!

"Men Johanna, man behöver ju inte ha smink på jobbet. Men man kan göra sig fin ibland ändå.."
DÄR avbryter jag honom, och fyller i hans mening med hans egna slitna ord:
"Allt är ju inte svart eller vitt??"
DÅ blir han lite putt, men skrattar åt min och antagligen sin egen dumhet:
"JO, allt är svart ELLER vitt!!" (ironi)


En gång läste jag ett par så härliga ord, som jag vill avsluta detta med
"Jag vet egentligen inte vad feminism är. Jag vet bara att jag blir kallad det så fort jag gör eller säger något som skiljer mig från att vara en dörrmatta."


(Egentligen handlar detta inlägget inte alls om feinism, för jag vet faktiskt inte vad det är)