Toppen(hihi)dag

Igår, Lördagsmorgon, satt jag vid frukostbordet vid halv 7 och kände mig tungt deppig över att vi inte kan hitta på någonting under Olas semester.
Dels för att jag jobbar, dels för vi har nada pengar.

Men, då får man ju faktiskt göra små dagsutflykter typ på en söndag när jag var ledig.
Jag känner Ola väldigt väl efter nästan 6 år tillsammans, och visste att han är inte spontan för 5 öre.

Jag trippade ner för den gnisslande källartrappen, ner till Ola och Dantes rum. Dante satte sig upp i sängen direkt, till min förtjusning. Dagen blir alltid mycket bättre när jag får träffa och lukta på Dante. Ola sken inte upp lika mycket som jag.
Jag viskade förlåt.

Jag viskade oxå..
"Jag slutar vid 12, jag tänkte vi skulle åka till Öland när jag kommer hem."

Inget svar. Jag åkte till jobbet.

När jag kom hem så stod inte väskorna packade i hallen direkt, och jag kände faktiskt inte för att åka iväg heller.
Min förkylning vägrar ge med sig, och den sitter i hela huvudet och bihålorna.

Det blev middag med Elle och Rontan istället, vilket var längesen och rooligt!
Bilden som jag utlovat kommer här.

När kvällen närmade sig, och vi satt uppkurade i var sin del av soffan som ett annat gammal par (inte sant, Ola killade på mig och vi var så pluttiga så. Men det låter inte lika roligt) så gjorde vi en lista om saker vi skulle kunna hitta på idag, söndag.

Vi hade lite delade meningar, då mina idéer var att åka till Öland och äta glass eller åka till Oskarshamn eller Göteborg.
Olas idéer var lite närmare resemål. Typ kettilsås, ädelfors eller trollebo.

Vi bestämde oss till sist för Taberg, som hade både berg, gruva och fika.

Idag packade vi alltså en korg med fika (för att få ner kostnaden lite) och allt vad man behöver, och åkte iväg lagom till Dante skulle sova förmiddag.

Vägen dit ville Ola åka småvägar och vi åkte vilse hur många gånger som helst.
Tillsist stannade vi bilen för att kika på kartan och jag gick till bagaget för att hämta kaffet......
...Som visade sig stå kvar på bordet hemma....
Ola blev lite småsur, och jag kunde helt enkelt inte låta bli, kommentaren bara sipprade ur mig.

"Ola, det hade blivit närmare att åka till Öland!"

Dagen på toppen var toppen, men man får inte se så mycket utsikt när man måste hålla blicken neråt på en liten springande 1åring.
Vi slog läger i skuggan i ett hörn på en gräsplätt stor som en fotbollsplan. Ola och jag lade oss och slogs om platsen på det lilla badlakanet.
Brevid oss springer Dante fram och tillbaka och samlar små pinnar som han pillar in i en merflaska.
Och några minuter senare ser vi honom trippa iväg.
Vi låter oss hållas, för vi vill se hur långt han går innan han saknar oss.
Vi fick vänta, och när han var över 50 meter bort (jo, det är faktiskt jättelångt), och han trippade upp för en brant backe där vi inte kunde se han mer fick vi lägga benen på ryggen.

Han är sötast.