Att lugna ner sig.

Att lugna ner sig.

Att vara tvungen att låta tiden gå.
Att inte kunna göra någonting, utan bara titta på.

Det är inte min stil.

Vi kommer inte kunna täcka våran savann, grushög, enorma sandlåda med jord förrens i vår.
Efter rådfrågning med en mycket trevlig och kunnig man, så har jag fått acceptera faktum.

Fan va jag älskar seviceinriktade människor btw! Finns aaaaalldeles för få sådana.
Och de som finns, borde få riktigt bra betalt.
(Ja, jag syftar på mig.)
(Men istället tvingas jag söka jobb på industrier, så jag kan tjäna pengar, så jag kan köpa jord, bygga en verandra och köpa mig lite nya kläder.)

Så alltså ska vi leva i denna grusiga misär, om vi överdriver lite, vilket jag oftast gör, i 1 år till.

Hoppas att det blir jäääkligt mycket snö i vinter så jag slipper se eländet.

Hoppas det sker ett mirakel, att vi hittar världens bästa hus och säljer detta till ett sjukt överpris!

Så här sitter jag och biter sönder mina fingertoppar och lugnar ner mig.

Å va lugn jag är.