OM jag fick göra precis vad jag ville, och det inte fanns något tid och rum att ta hänsyn till,
så skulle jag åka till min syster.
Min syster bor i Ronneby.
2,5 timmar bort, och jag vänjer mig aldrig vid det.
Hon har bort där i.. är det närmare 10 år nu?
Som sagt, jag vänjer mig aldrig.
Och jag slutar aldrig att sakna henne.
Jag vill åka ner till henne med Dante under armen och sätta mig på deras veranda.
Jag vill se våra ungar busa ihop, medans vi surplar kaffe.
Jag vill, när ungarna somnat, surpla vin, bara hon och jag och sitta och prata om kroppsliga defekter, konstiga kunder, kakor, våra män, snusk och allt mellan himmel och jord.
Jag vill att vi ska bygga bakelser och kakor och tårtor med barnens modelllera.
Jag vill att vi ska titta på alla smycken som hon har pärlat.
Jag vill att vi ska gå ner till hennes jobb och fika (men det tycker hon inte är lika kul, såklart)
Jag vill strosa i hennes trädgård, och hon berättar vad allting heter.
Jag vill äta hennes goda mat.
Men just nu kan jag inte. Dels för vi är sjuka, dels för att jag jobbar.
Men nästa vecka! Äntligen,.
Även att det är så nära, så känns det så fruktansvärt långt bort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar