Min cykelbarnsadel!

När jag var lite, ungdom och fram till 23års ålder så tyckte jag att det såg så löjligt ut med barnsadel på cykel.
Jag tyckte att det var ett nederlag både för cykeln och ägaren till cykeln att bära en barnsadel.
Att cykelägaren skämdes över sin barnsadel.
Att en barnsadel var lika med ett misslyckat liv som bestod av "mysiga" hemmakvällar med smågodis och hyrfilm.
(Det trodde jag var tråkigt, men Hey, det är ju asmysigt)

Jag har alltid velat ha barn, men har av någon anledning aldrig kopplat att jag en dag kommer äga en barnsadel.

Nu sitter den där monterad på min cykel.

Och jag är så stolt över den!

Vilken frihetskänsla att kunna sätta Dante på cykeln och fara iväg!

En härlig kombination av att cykla - vilket är underbart, och Dante! Som är underbar.

I full fart cyklar jag, och bakom mig sitter En liten Dante med en stor röd hjälm på huvudet.
Ibland pillar man mig lite på ryggen. Ibland slår han mig lite på ryggen.
"Ola, ola, ola... RRRRRALARaLALARaAA. Koka"

Han är underbar.

Så varje gång jag kliver ut ur min egen dörr eller jobbardörren, eller vilken jäkla dörr som helst som cykeln står utanför så fylls jag med värme.

Jag är en av alla de personer nu som jag var rädd för att bli.
Jag trodde att de människorna nästan skämdes för sin barnsadel.
Men nu förstår jag bättre.

Att ha en barcykelsadel är något man är glad över och stolt över.

Jag älskar min barncykelsadel, och förstår inte varför det tog så lång tid för mig innan jag fick tummen ur att köpa en,