Förhållanden är ju för härliga ibland!
Speciellt alla svägningar. Mellan varandra. Mellan åsikter. Humörsvägningar.
Att man har känt varandra i 100 år (känns det som) men en dag bara stirrar på varandra och man inte fattar någonting.
Vem är du?
Varför tycker du så? Det har väl du aaaaldrig gjort förut?
Helt plötsligt, som i chock, slår det mig att han är precis som han alltid har varit. Och han tycker precis som han alltid har gjort.
Bara det att man faktiskt hade fått för sig att man kunde ändra på honom.
Så, det man blev kär i, står mitt framför näsan, och man blir sur för det..
För mig har det blivit till att inse fakta.
Ola kan tänka sig att bo i en kojja/lada/liten stuga som har jordgolv och ett hål i golvet.
Jag vill bo i ett slott med 4 stora badrum och allt är nyrenoverat.
På landet. Fast ändå i stan. Med små utehus med höns i. Som aldrig pickar hål på varandras huvuden.
JA, Jag överdriver massor.
Men jag vill verkligen framhäva min poäng.
Ola och jag som är så lika i så många samanhang, tycker ibland så fruktansvärt olika.
Och ibland förvånar det mig, eftersom vi är så lika, borde han ju tycka som jag.
Men nu när vi har rätt ut dett någorlunda (eller inte alls) så är det bara att gilla läget och försöka göra det bästa av situationen.
Jag gillar honom, och han gillar mig, och det är ju en jäkligt bra grund att stå på!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar