Kärlek, tacksamhet, Dante 1 år!

Runt vårt stora bord sitter 13 personer.
Vi firar att Dante fyller ett år.

Hela 13 personer, som tillhör kategorin närmsta familj, och ändå fattades det minst 10st.

Jag sitter med Dante i knäet och luktar i hans hår och tittar på alla runt bordet.
Dante bryr sig måttligt om att de är där, eller att de har samlats för hans skull.

Men det gör jag.

Jag älskar var endaste en av dessa personer. Och att se dom alla samlade gjorde mig rörd.
Att de kommer på middag, ger persenter, hjälper till att duka fram och av, för den personen som betyder mest av allt för mig.
Det gör mig rörd.

Så jag vill tacka för en helt underbar dag, för all hjälp, och för alla fina presenter.
I min sons vägnar, och i mina vägnar.



Ett extra tack till Ellinor. Hon "offrade" sin lediga dag och kom hit för att underhålla Dante och hjälpa mig att städa.
Utan henne hade jag inte hunnit få det så fint idag, och det är inget jag bara säger.

Alla skulle ha en Ellinor, men det är få förunnat.
Jag ska vara tacksam!
Jag ÄR tacksam!

Men när man har en så nära vän, som vet allt om en, som kan allt om en, som redan vet vad jag tänker säga, som har varit med genom hela livet, så är det lätt att man glömmer att visa tacksamhet.
Att glömma att säga tack eller förlåt eller ja älskar dig eller andra starka ord.

Så jag skriver det istället.
Tack, Förlåt, Jag älskar dig!