Skoskav.

Jag vet att jag är en otålig barnrumpa.
Jag vet att jag är trångsynt och blind för hur mycket saker och ting kostar.
Jag vet att jag inte kan få allting på en gång.

Jag är inte dum i huvudet.

Men istället för att vara ledsen och sårad och liten och bräcklig, borde jag kanske lära mig att dra nytta av mina kunskaper om mig själv.

Jag vet att jag är en dramaqueen när jag lever i en jordhög, och det visste jag redan innan första grävtaget gjordes.
Jag visste att jag skulle vantrivas att bo i en jordhög, men trodde ändå att det skulle gå bra.

Men det går inte bra.
För när man är mitt i situationen är det omöjligt att fokusera på att se ljuset.

Just nu vältrar jag mig i min egen olycka och kan inte riktigt se framåt.

Hur fan ska man kunna komma ur ett boende i en jävla lerpöl, när man inte har några pengar?


Det enda jag vet är att jag inte vill bo här. Idag.

Så istället för att göra någontin åt det (som jag iof. inte kan, för jag har inga pengar) så sitter jag och lipar.
Moget Johanna.

(Och att se min granne Bertil bara gå runt, runt, runt sitt välvårdade fula hus gör mig bara med förbannad. Dels för att jag kan se honom från mitt hus, dels för att hans trädgård är så otäkt perfekt.)