Separationsfas

Jag går igenom en separationsfas för ögonblicket.
Dante håller på att skolas in hos dagmamma.
Det går faktiskt oväntat bra, och han verkar skita fullständigt i oss.

Men JAG skiter inte i honom..
Det är så jobbigt att lämna bort honom till någon annan som ska ta hand om honom hela dagarna, för att vi ska jobba.

Egentligen är det ju helt vrikkat. Skaffa ett barn, som någon annan får ta hand om största delen av tiden?

Vi ska lämna bort vår son för att göra något så egoistiskt som att arbeta.
Jag vet att det verkligen inte är egoistiskt. Man måste ju arbeta.

Men jag VILL arbeta. Jag vill cykla till mitt arbete och sälja korv.
Jag vill jobba....

Och det är det som gör det hela så känsligt tror jag.

Det är då det känns som att jag är egoistisk.

Men även att inte ha något val är jobbigt.

Jag kan inte gå hemma hela dagarna och bara vara husfru.
Det har vi inte råd med.
Plus att jag skulle bli helt knäpp i huvudet.
Jag mår så bra när jag arbetar..

Detta är verkligen splittrat, och en omöjlig situation att sätta sig in i om man inte har barn, eller tillräckligt stora barn.

Men som sagt, Dante har jätteroligt hos sin dagmamma..
Det är jag som går igenom en separationsfas...

Buhu.