Djur och natur

Jag ser äppelkvistar. Massa vita blommor och en knallblå himmel.
Mamma har hängt massa lyktor i trädet.

Över mig till vänster svischar Dante förbi i sin gunga, med sina små blå foppatofflor.

Han skrattar. Jag ler.

Fåglarna kvittrar, hundarna skäller.
Ankorna kvackar, tupparna galer.
Fåren bäar, Dante bäar efter.

Tanken slår mig, det är så såhär det ska vara.

Jag ligger på gräsmattan ute i Ustorp och suger in hela sommaren i kroppen.
Jag ska spara den där så den räcker över hösten och vintern.

Mjukt och lite vasst gräs. Skönt. Jag tar av Dante hans foppatofflor så han får känna hur det känns.
Hans små mjuka fötter måste få känna sommar, och de måste känna gräs och grusgång och härdas.

Det kryper och kliar i håret och på kroppen. Jag inbillar mig att det är massa spindlar och djur på mig. Och det är det med all säkerhet oxå.

Vi gräver lite i landet och jag visar Dante maskar och en groda.
Han skiter fullständigt i grodan i min hand och riktar all sin uppmärksamhet på en liten tovva med gräs som hänger ner från armen.

En snabb tanke for igenom mitt huvud.
Visst, det är underbart med vackert sommarväder.
Men hade de varit kallt, så hade jag kunnat ställa tårtorna i bilen, och då hade jag inte glömt dem.

Då hade jag inte ens hunnit glömma dem, innan tanken slog mig. Jag bara visste innan att jag skulle glömma dem, för that´s who i am.

MEN! Det visade sig att jag inte kunde glömma tårtorna, för mamma hade redan glömt kvar dem på Thimons.

Så det var ju skönt att slippa få vara syndabocken!