Dantes dagmamma måste vara bland det bästa som hänt mig (efter att Dante föddes)
Hon är så lugn och snäll och det känns som att hon kan allting om barn!
Jag vill oxå vara dagbarn hos henne!!
Dante är jätteglad efter att ha varit där och kommer hem med massa nya ljud och gör massa nya saker.
Han är så söt.
Ola och jag fylls med massa ny energi och vilja att hitta på massa saker med Dante.
Allting han gör får Olas och mina ögon att fyllas av lyckotårar.
Att sätta på han en cykelhjälm för första gången, trä på en ny jacka över hans knubbiga armar, när han bär iväg alla verktyg för oss när vi försöker sätta dit hans cykelsadel eller när han pekar med sitt pyttelilla finger mot spisen och säger "koka".
Då glittrar Vi mot varandra, och lyckan är total.
Detta tack vare att vi har börjat lämna honom hos dagmamma...
Med all säkerhet beror våra känslostormar av en skvätt av undermedvetet och förträngt, dåligt samvete!!
Men man får inte lägga så stor vikt vid VARFÖR man känner lyckorus.
Utan bara på att det finns där!
(Man får bara ännu mera dåligt samvete annars.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar