"Skriv om folk som inte lyssnar på andra"

Jag bad om tips på lite ämnen att skriva om på fejjan. Många bra tips.

Ett av dem var "skriv om folk som inte lyssnar på andra"

Intressant. För är det inte så, att ingen lyssnar på någon annan än sig själv?

Nu tar vi bort de närmsta människorna i våra liv, och fokuserar på dem som ligger oss nära, men ändå fruktansvärt långt bort. Jag tänker på de personer som vi mer eller mindre tvingas ha en relation med, och gör det bästa av situationen och är snälla och trevliga för att man ska träffa dem varje dag eller oftare än vad man vill.

Ja, jag tänker främst på jobbarkompisar, men även på dagmammor, andras barn, läkare, trevliga försäljare, grannar, innebandyn, folk man träffar på pubben mm.

Det finns så gott om sådana människor som sitter och vältrar ur sig sin skit, och när det är min tur, så slutar de helt lyssna. Men människan är en egosentrisk varelse.

Alltid.

Vill jag påstå.

Om man väljer att faktiskt lyssna på vad den där jobbarkompisen har att säga, så är det helt för att vinna på det själv. Antingen för att lära mig hur man byter bromsar på en bil, eller för att få strunta i att jobba på en stund eller för att helt enkelt lyssna färdigt så att jag får gå. Det går helt enkelt snabbare att lyssna färdigt än att försöka avbryta.

Jag har ofta kommit på mig själv att sitta och berätta saker för människor bara för att jag tycker om att låta munnen gå, eller för att jag måste få ur mig en stor sak som har hänt som jag inte klarar av att hålla för mig själv. Eller om nån händelse som jag faktiskt är stolt över, och bara vill höra hur bra jag är.

Det begränsar mig att jag har kommit på denna sanning om mig själv. Där sitter jag i fikarummet, och vet att alla pratar, bara för sin egen skull. Även jag. Det känns som att jag sitter över alla andra och stirrar objektivt på hela situationen.

Alla vill berätta sin sida av en historia, som ingen av de andra bryr sig om.

Ett tag slutade jag prata. Jag visste att ingen brydde sig speciellt mycket om vad jag tyckte, utan bjöd på att hålla tyst, och bjöd dem på att få babbla ännu mer.

Men på senaste tiden så orkar jag inte stå emot mina impulser av att vräka ur mig min kommentar. Bara för att jag vill det. Jag vet att de inte värdesätter min feministiska åsikt för fem öre, men det skiter jag i.

Jag har kommit fram till att jag älskar mig själv alldeles för mycket, och att jag vill låta min röst bli hörd. Som alla andra idioter, som alla andra som tillhör den mänskliga rasen. Det är så skönt att bara skita i hur sanningen ser ut, och bara vara människa.

Jag försöker hela tiden att bli en bättre människa, och försöker, där jag sitter med facit i hand att lyssna bättre, och framför allt fråga människor om deras åsikter.

Men vem är det jag försöker lura? Även det är för min egen skull. Jag försöker vara snäll och inbilla mig att jag bryr mig, men jag vill bara känna mig som en bättre och snäll person - alltså, få någon annan att må bra och känna sig viktig, för att jag själv ska känna mig som en bättre människa.

Åter igen, människan / jag är egoistisk. Det går inte komma runt.

Men gör det så himla mycket?