Jag älskar när kvällen faller sig över mig och jag inte är trött.
Hemkommen från jobbet, ny duschad tekopp i handen och har våldtagit en twistpåse.
Det är så mycket godare att äta godis när ingen ser, och när man inte borde. Är det en ät störning?
Jag cyklade till jobbet idag. Jag bestämde mig för att utmana mig själv. Lite rädsla dör man inte av, var min tanke.
Cykla till jobbet klockan två en eftermiddag - inga problem.
Men hem, klockan halv 12 på kvällen gör mig riktigt skiträdd.
Jag hatar, Hatar, hatar detta. Men jag är rädd för att bli överfallen och våldtagen.
Att bli nerbråttad, slagen av en karl som sliter av mig byxorna, och att jag inte har en endaste suck att sätta emot. Tanken på det gör mig skräckslagen.
Och det är emot allt jag tror på. Att behöva vara rädd. Att vara rädd. Att döma ut det manliga könet på det viset. Att tro det värsta i alla situationer.
Men, nej. Jag ville inte utsätta mig för att vara rädd idag. Så jag fick skjuts hem.
Varför ska jag spela cool?
Kan inte jag få vara rädd för någonting?
Nej, jag skiter faktiskt i att utmana mig själv i detta fallet, i alla fall för tillfället.
Men det konstiga är, att detta är inget jag är rädd för hela tiden.
Att vandra hemåt en lördags kväll, lite lagom smålullig, alldeles själv har jag inga problem med.
Oj, insikt.
Jag är mörkrädd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar