Konstrundanivet del 7.

Att ge en bit av sig själv:

Jag och Dante kom hem efter en cykeltur. Mr.B, min trogna granne var ute, såklart! Han är alltid ute på framsidan så fort det händer något. I detta fallet hade mina svärföräldrar stannat och tippat av en varmt välkommen hund hemma hos oss.

"Uuuja, Hej du Johanna. Vackert väder idag, inte sant? Uuu ja, vi har varit i skåne hela helgen. Det är så vackert så du kan inte ana! Vill du ha lite kaffe och en muffins?"

Och jag sa ja. Jag hade ingenting att skylla på. Så jag sa ja.

De blev nog lika förvånade som jag, för det rasslade till, och så var frun i huset väck för att brygga kaffe, ta fram muffins, blanda saft, byta duk. Allt detta hände medans Mr. B Nöjt satt kvar på sin stol ute i solen.

Men det där har jag kärt mig hantera. Det är ingen idé att försöka lära en gammal hund att sitta. Inte så gammal i alla fall. Hon sköter hemmet - han kör bil. Hon lagar hans mat - han kissar hela nätterna.

Fikat kom till sist fram på bordet och Dante tjurade mest hela tiden vilket var lite pinsamt. Känns som att de hade bättre pli på sina ungar förr i tiden, på deras tid, än jag. Antagligen så var de ständigt hungriga, och hade antagligen bockat, nigit och dreglat av tacksamhet för en muffins.

Men inte Dante. Hade jag inte varit så snabb, så hade han antagligen kastat muffinsen på stackars Mr.B.

Frun och hushållerskan blev stående i ett hörn vid trappen, tills Mr.B sa till henne att sätta sig ner hon med.

Jisses vilken krock, ändå skiljer det "bara" 60 år.

Efter det korta men intensiva besöket som bestod av sagoberättelse, orgelspelande och gungande i (va fan heter det?? En sån där soffa i en ställning???) så var jag och tjurDante tvungna att tack för oss.

Dels för att han hade ballat ur, dels för att jag var helt totalt sketslut på grund av denna kulturkrock och på grund av att jag var tvungen att hålla uppe en fasad som absolut var ren och skär lögn.

Jag gjorde detta, för att må bättre själv, såklart. Som alla andra mänskliga handlingar som jag och alla andra utför.

Och jag är glad, för det är väldigt många gånger som de har velat bjuda på en kopp kaffe, men jag artigt har sagt nej.

Nu kanske jag skrämde iväg dem för en bra stund framöver

(usch vad jag är hemsk.)