Jag har märkt att jag faktiskt skrämmer iväg folk med min ny funna, eller lite mer ut stickande "feministiska" sida.
Och mina arbetskamrater backade undan till en början MEN, fördelen med just arbetskamrater är att de inte har något val än att faktiskt umgås med mig.
Så efter ett tag så började de reta mig, så klart! Och jag var inte sen med att haka på och vi har haft några trevliga diskussioner som:
"Vi gör det vi är bra på i vårt förhållande. Jag lagar bilen, hon diskar."
Jag gör klart för honom och de andra att jag inte är emot på snefördelningar i förhållandet, men jag tycker att man ska sluta begränsa både sig själv och sin partner genom att ha leva efter vad som sägs är typiskt manligt och typiskt kvinnligt.
"Vadå? Så du kan inte diska då eller?"
"De är klart att jag kan, men hon är mycket bättre än mig, det blir alltid lite rester kvar när jag diskar."
"Men det handlar ju bara om att skärpa till sig! Så sitt inte här och säg att hon är bättre än dig på en så jäkla simpel sak som att diska. Det är ju att göra bort dig själv!"
Mycket, mycket roliga diskussioner, och jag hoppas ändå att jag försiktigt öppnar ögonen på dem, en efter en.
Nu har de kommit in i fasen: De respekterar mig. Jag vill oxå tro att de ser mig mer som en människa än en tjej. Än ett stort könsorgan.
Igår kom de faktiskt fram en stor karl, och frågade mig ifall röret var rätt.
Jag kände mig stolt och lyckad!
MEN: Jag tror inte bara att det är de som har fått en ny syn på mig. Största delen i förändringen beror nog på att jag har en ny syn av mig själv. Ett nytt självförtroende. Inga egna murar, begränsningar eller trångsynta tankar.
På ett vis är det ju pinsamt, att jag har låtit dem, eller mig själv påverka mig själv så mycket att jag trodde att jag var sämre än någon annan. Att jag har låtit mitt självförtroende hänga på vad jag tror att andra tycker om mig.
Vad Fan Spelar Det För Roll??
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar