Del två, boken.

"19 år.. Det var tider det. Inget jobb, Ständigt skolkande från skolan, kaffe och cigg i parken och inte ett endaste blodkärl på benen.
Nu sitter jag i ett råttbo fyllt med kostymnissar. Arbetar 8-17 om jag har tur. Massor med blodkärl på benen och brösten börjar titta lite neråt.
Men jag är bekväm med att åldras. Jag är bekväm med att leva, och det måste få synas på min kropp. Dock inte bekväm med mitt jobb. Men jag blir inte så länge.
Jag bor i en liten etta på 22 kvadrat, äter minimalt och onyttigt och ser till att bli bjuden på sprit om jag är på puben. Jag sparar mina pengar till att ta mig härifrån.
Som jag alltid gör. Jag har rest en hel del, och bott i de flesta stora städerna i Sverige Nu har jag vandrat mig neråt till den sjunde största staden. Linköping.
Helt ok stad med stort utbud på både rika män och desperata studenter.

-Ska du med på en öl, Sippan?
Jo, det är sant. Jag heter Sippan. Antagligen satt mina föräldrar i en soluppgång, fulla och delade på en joint på någon trashig husvagnscamping när de kom på detta. I alla fall är det den historian jag delar ut. "jag bara heter så" verkar inte mätta människors intresse. Självklart blir jag kallad Snippan av de flesta, när de fått i sig lite sprit och försöker vara coola.

- Ne du Per, inte denna gången heller. En gång ingen gång gång. Plus att jag använder bara män en gång. Men ha de så himlans kul.

Han lunkade iväg med ett snett leende. Besviken som alltid. Oförstående som alltid."