Kärleken till Skumbollar

Efter en lång arbetsdag i lördags hann jag knappt få av mig skorna hemma innan jag gick in och bryggde kaffe och packade fikakorgen.

Jag hade köpt hem lite röror att ha på mackan, skumbollar och äppelkaka.



Jag orkade inte vara inomhus en sekund till, utan ville ut i det härliga höstvädret på en gång och bara andas. Och fika.

Vi slår oss ner i närmsta lekplatsen vid ett sådant där vanligt bord med sitsar på var sin sida och allt är ihopbyggt. (?)

Efter första bettet i skumbollen är jag fast.
Det finns ingen godare kaka eller godare bakverk i hela världen.

"Den här Ola, den ska vi ha som bröllopstårta den dan vi gifter oss!!"'
"Det blir inte en så vacker tåta du."
"Det skiter jag i, fan va gott"

För just då, mitt i ätandets stund, är det bara jag och skumbollen. Och kokosen på min kind.
Först bita sig igenom ett tjockt lager utan mörk äkta choklad, komma genom till ett vitt och fluffigt men alldeles lent skumbollefluff som innehåller äkta vaniljstång.

Jag vill aldrig att den ska ta slut och tankarna svävar iväg.
Jag är hellre tjock, än att inte äta skumboll.
Om jag var tvungen att välja mellan att vara trådsmal eller äta skumboll, så blir det äta skumboll.
Ronnie har en jämförelse som han kör ganska hårt med för tillfället:
Om en planka är 100 meter upp i luften, och något du tycker om är på andra sidan, skulle du gå över?
Väldigt många saker faller genast bort, för det finns inte mycket man skulle gå över plankan för, och man får lite perspektiv på vad som egentligen är viktigt
(men jag tycker ändå att tanken är ganska sjuk och överdriven)

I alla fall skulle jag traska över för skumbollar.

Dante klättrar upp och ner på bordet och bänkarna medans Ola och jag dricker kaffe och mumsar.

Helt plötsligt har han klättrat upp på andra bänken, på andra sidan bordet och ser riktigt nöjd ut.

Jag passar på att peta i han lite macka. (Man får lura i han mat, annars svälter han typ ihjäl.)

Jag tar ett bett i skumbollen, och PANG, med en hård duns så far Dante ner i backen.

Jag hörde direkt på dunsen och att det kunde ha gått lite hur som helst med armar, ben eller huvud, så jag SLÄNGER IVÄG toppen av skumbollen som är kvar, och rusar till Dante.

Han blöder i munnen och har åter igen slipat ner en liten bit till på sin redan lite avhuggna tand.
Men det gick bra, i med nappen så att det inte blir blod över allt och sen gick vi hem.

Men jag tycker att det var skönt att min besatthet av skumbollar ändå hade en viss gräns.

Än så länge går kärleken till min son före min sjuka läggning till skumbollar.

Jag är kanske lite frisk ändå.