Tack för underbara människor

Idag har varit en känslosam dag.

Det började redan på morgonen. Trött. Var uppe alldeles för länge kvällen innan, då jag var på syjunta och sen var tvungen att titta på idol. Jag landade inte i sängen förrens efter 00.00

Egentligen finns det inget mysigare sätt att vakna på, än att Ola bär in en liten strålande glad Dante som inte ens vet om att man kan vara lite tjurig på morgonen.
Han kryper runt över mig, trycker in sin tutte i min torra mun, sätter sig gränsle över mig med kisseblöjjan upp i ansiktet och sen ibland kryper han intill mig i en mysig sked och precis som att jag tänker "yes, nu somnar vi en stund till" så skrattar han till och börjar klättra igen.

Jag försöker alltid att njuta av morgnarna vi har tillsammans, men idag ville jag bara sova. Och då känner man sig så dum.
Han somnade om igen vid 9. Vid 10 skulle vi åka till dagmamman, så jag ägnade alltså en hel timma på att inte göra ett jäkla skit.
Då är ju inte det heller bra.

När jag lämnade ner honom till dagmamman va alla små barnen redan ute och de var på väg mot lekplatsen.
På min lilla, lilla Dante trär de över en såndäringa reflexväst.
En sån där knallgul väst som alla andra små barn har haft som man har sett komma tågandes i små led på trottoaren
Nu är min Dante där, och de känns skrämmande samtidigt som jag är löjligt stolt över han och västen. Men det var mer som en klänning på honom.

Idag var det den näst sista dagen på jobbet. Det har varit fullt upp som vanligt, så för att kunna hålla huvudet över vattenytan så har man inte tid med att gå runt och fundera över sitt liv.
Men ibland kom det över mig. Och ibland i de där iblanden så högg det till..

Sen kom mina stammisar in med en stor bukett med blommor, "till den bästa servitrisen"!

Jag blev så rörd!

Istället för att brista ut i total gråt, bestämde jag mig för att försöka uttrycka min tacksamhet över att de har sett hur jag har lagt ner hela mitt hjärta och själ i mitt jobb.
(Personlig utveckling, Check!)

(Sen smög jag iväg och grät)

De där blommorna gick rakt in i hjärtat, och hur tufft det än har varit ibland genom åren, så har det varit värt det. För någon har sett vad jag har gjort.

Självklart ringde jag till min mamma och berättade vad mina fina stammisar hade gjort, och jag hörde allt att hon oxå fick fälla en liten tår.

Jag tycker det var väldigt fint av dem att skänka mig, ett simpelt konditori biträde, en så fin sak, så fina ord och fin tanke.

Det blev en perfekt punkt på denna tiden i mitt liv.




Tack.