Slarv och underverk

Idag vid halv 5 kunde ni hitta mig i trädgården svettandes över min cykel.
Sågandes i mitt alldeles egna lås, som jag åter igen slarvat bort nyckeln till.

Nej, det var inte första gången jag bryter upp mitt egna cykellås. Det var den tredje.
Låt oss hoppas på tredje gången gilt!

En gång har jag använt en stor maffig tång som lånade på mitt förra metalljobb.
Den andra gången fick Ola såga upp det riktiga cykellåset med tigersågen.

Å sen idag sågade jag av det tredje.

Jag är alltid virrig och snurrig när det är lite mycket i mitt meningslösa liv.

Dante sprang runt med massa små stenar och la i dem i sin lilla pool som jag egentligen borde plockat in för länge sedan. Men idag kände jag att det var tur att den fanns.
Då kunde jag i lugn och ro bråttas med min cykel.

Väl färdig med inbrottet så cyklade vi till Maxi och handlade lite ost och kex inför den kommande tjej-mys-kvällen bestående av mig och Ellinor (som alltid).

Väl hemma igen på vår härliga trädgård (he.he) så tackade jag återigen min lathet för att jag inte fått ur luften ur den lilla bebispoolen.
För tack vare den hände nämligen ett underverk..

Jag kunde sitta, nästan helt ostört, på yttertrappen och läsa aftonbladet. OCH BILAGAN!!
Dante hade fullt upp med att plocka i stenar och pinnar och grus i poolen.

Till en början så var jag mer fokuserad på att jag läste tidningen överhuvudtaget och inte på vad som stod i den.
"Jag läser tidningen, jag läser tidningen, jag läser tidningen!" Var det enda som snurrade.
Men efter ett tag måste jag ha fastnat i tidningen, för när jag efter 30 minuter tittar upp så står Dante rätt upp och ner i poolen, med armar och ben dyngsura av vatten.
Blöt, men överlycklig.

Jag lät han hållas. Jag lät han vara blöt, och fortsatte att läsa en tidning, njuta, skrapa två skitlotter och filma min son som babblade mer än vad jag kan.

Efter någon timma så började han förflytta sig närmare mig och leka med min handväska, hittade plånboken, rev ut alla mina kort och sedan försöka plocka in dem i plånboken igen.
Någonstans mitt i allt detta ringer Ola, och vi småpratar lite och jag kommer fram till att mitt kontokort är borta.
Jag letar under min "trapp" som består av en massa lastpallar staplade på varandra, i plånboken, i det lilla gräset som finns och jag rörde runt alla stenar och grus i poolen - men inget kort.

Ola, som är en väldigt organiserad och ordningsam människa har lite svårt för denna slarviga och lite vilsna sida av mig.. Men han skrattade lite panikslaget när jag berättade att kortet var borta.

Men senare under kvällen så hittade jag kortet. I min bakficka.
Jag har visst mer ordning på mina saker än vad jag tror själv.

Och det ska jag nog vara glad över.