"Nej, mamma. Du får inte rum i badkaret. Bara jag och Ilon. För vi är barn. Och du är vuxen!"
Jag kan fortfarande rycka till lite när jag får höra att jag är vuxen.
Är jag verkligen det?
Jag trodde som barn (och fortfarande), att när man är vuxen så har man kontroll.
Och egentligen så orkar jag inte gå in på mer punkter just nu klockan 22:03, och jag har målat hela kvällen men borde snorat och sovit.
Men det räcker där. Kontroll är ett stort ord. Med mycket innebörd. Som jag inte känner att jag har allt för mycket utav.
Jag är alldeles för splittrad. Osäker. Rädd. Barnslig.
Jag vill alldeles för mycket roliga saker för att vilja kalla mig vuxen. Och jag är alldeles för omogen för att ta så mycket ansvar som jag borde vid en ålder av 28 år.
Visst. nu låter det ju som att min bild av att vara vuxen är att vara jävligt tråkig.
För eftertänksam. Planerande. Ansvartagande.
Och det är precis så min bild faktiskt är.
(Tydligen inte Dantes??? Eller??)
Jag får en väldigt märklig insikt av ditt inlägg. Nämligen att jag var mycket mer ansvarstagande och planerande INNAN jag fick barn. Nu är jag mycket mer go with the flow, det är inte hela världen, skitsamma om det inte blir som jag tänkt eller om jag inte är den perfekta mamman osv. Är det kanske DET som är att bli vuxen...???
SvaraRaderaJa kanske. Men i mina ögon så är inte du heller vuxen...... ;)
SvaraRadera