Visst, jag vaknade med lite oro i magen i dag också. Jag har haft som ett litet regnmoln över mig de senaste veckorna, och även att det börjar bli bättre, så känner jag mig faktistk ganska deppig.
Jag har kommit till insikt med saker, och jag vet inte om jag trivs.
1. Jag har barn. Nu och föralltid.
2. Jag är mamma till en pojk. Inte två bebisar. Vilket innebär att jag måste börja uppföra mig för att vara en bra förebild.
3. Jag ser fram emot saker - som inte ha med barnen att göra. Typ. Tjejkvällar. Mini semester med Ola. Barnfri helg.
Sanningen har verkligen kommit i fatt mig, och jag tror att jg sörjer lite. Dante är ingen bebis längre. Han är en pojk på 4 år, och jag vet inte hur jag ska bete mig riktigt. Jag vet inte vad jag kan se fram emot riktigt längre.
Numera har han ju såklart en egen vilja. Egna drömmar. Hatar rosa, älskar blixten. Han tycker mycket, och kan argumentera emot.
Förr flöt han med på ett annat sätt. Och jag kunde styra.
Nu känns det som att jag mer flyter med, än har befälet.
Och jag trivs inte.
Vad har jag att se fram emot mer i mitt liv?
Vad gör man som småbarnsförälder? När njuter man? När har man roligt? Är det Legoland?
Som vanligt så kan jag faktiskt se från många perspektiv, så det är absolut inte så illa som det låter. Men om jag överdriver lite, som jag brukar göra.
Men jag vet med all säkerhet att jag mår bättre och bättre. Och jag tror faktiskt att det har lite att göra med att jag skrev ett blogginlägg igår. Jag mår bättre om jag får sortera upp mina tankar på papper, Och att någon sedan läser det. Och förstår lite hur jag menar även att jag bara svamlar.
Men tecknet på att jag mår bättre är enkelt men tydligt.
Jag gjorde världens enklaste lunch till ungarna (wow. de fick lunch. inte rester eller yogurt.)
Mackaroner och falukorv.
MEN! inte vilka mackaroner som helst . . stuvade! och Inte vilken korv som helst.. Hjärtan falukorv
(Jag har tryckt ut korvhjärtan med ett pepparkaksmått.)
Det tar sig.
Jag kan förstå de där känslorna när man tvivlar på sitt liv (fyllt med barnaktiviteter) och sin egen förmåga och när det går så fort att man inte riktigt hänger med. Det kan man må lite dåligt över. Men jag tycker verkligen INTE att du ska må dåligt över att du ser fram emot att få göra roliga saker bara för din egen skull! Något annat vore inte normalt! Klart det inte bara är mamman som måste ut och rastas utan även älskarinnan och vännen och fjortisen! Så släpp DET dåliga samvetet åtminstone tycker jag ;)
SvaraRadera