Jag vill leva.

Tankar hinner minst sagt fara runt i huvudet när man jobbar med det jag gör.

Och helt plötsligt så har jag insett hur mycket man kan få ut ur livet, om man bara vill.
På morgonpasset idag pratade de om ett ställe i Indien som lät helt underbart.
Då får jag för mig att ta mitt pick och pack, med Dante och Ola, sälja Huset och dra.

Ibland får jag för mig att flytta ut mitt ut på landet och bara lukta på bark och mossa och det perfekta huset på kullen med åkrarna som utsikt.
Bondefru, vill jag vara, Månskensbonde, säger Ola.
Nej säger jag. Jag vill slå i pålar i backen med en sån där stor klubba som man inte tror är en riktig klubba.
Jag vill gå upp vid 5 och mjölka korna. Jag vill mocka skit. Lukta skit och dricka komjölk direkt ur tanken.

Ibland vill jag leva som på stenåldern. Leva i nån liten grotta. Leva av kött som man har jagat. Leva av bark och kåda som tuggummi. Men jag vill inte dö av förstoppning
(Hade förstoppning för ett bra tag sedan, och tänkte då, hade det varit på stenåldern så hade jag ju dött eftersom det inte fanns någon medicin.)

Jag vill få ut mer av livet. Jag vill känna livet med alla mina sinnen. Jag är trött på att vara nöjd. (ja, jaghar ju varit det i några veckor nu.)

Men det kostar för mycket. Det krävs för mycket. Man får krama så himla hårt för att få ut de där dropparna.

Men ibland är mina drömmar så lugna och odramatiska och handlar mest om att få en uteplats eller kanske en trapp.

Ja, ingen dag är ju den andra lik.