Världens värsta söndag

Jag hänger upp tvätt.
Jag hänger upp mina nya kökshanddukar som Elle och jag köpte på IKEA i lördags.
Nu är de rena igen.
Men i söndags var de mitt ibland oss i kaoset när Dante var grå och spydde.

Jag hängde upp hans lilla rosa-vita badrock, som var den som hängde över hans axlar i ambulansen och på sjukhuset.
Som fick hjälpa till att torka hans genomsvettiga hår och även den fick hjälpa till med en del kräks.

Leffe, hjälten, Dantes allt, fick ta svett, tårar, spy och oro.

Under tiden som vi väntade på ambulansen står vi och tvättar bort spy från Leffe i hanfatet och sen försöker stress-torka honom med hårtorken.

Först idag har jag hunnit/fått tillfälle/ tagit tag i mitt liv/orkat ta fajten med Dante och tvättat Leffe.

Jag står och hänger upp tvätten och ser hur allting blir rent.
Sakta så försvinner spåren från världens hemskaste söndag.

Nu, med facit i hand, så var det ju "bara" hjärnskakning.
Men i söndags innan ambulansen kom, var jag säker på att han dog i mina armar.

Jag tar upp Dante från tvättstugan som är överlycklig över att ha Leffe i sina händer igen, blöt eller inte! (Ren eller inte heller för den delen).

Vi badar. Jag tvättar varendaste centimeter av hans kropp. Tvättar bort söndagens svett.

Söndagen rullar lite fram och tillbaka i mitt huvud hela tiden.
Speciellt bilden när jag håller honom i famnen och ögonen rullas bakåt och han är alldels tung och borta.
Speciellt den hopplösa känslan när Dante spyr för tredje gången inne på sjukhuset och läkaren aldrig tycks dyka upp.
I lilla Dantes huvud far det runt på nätterna. Han har jättemycket mardrömmar och vaknar ofta och skriker. Så han sover emellan oss, och vi behöver bara lägga handen på honom och flytta ansiktet närmare honom, så somnar han direkt igen.

På ett vis vill man bara glömma allt som har hänt. Men på ett annat inte.
Men det behöver jag nog inte vara orolig för.

Vi kommer aldrig glömma.