Jag är en torrboll

Jag känner mig så fruktansvärt tråkig.

Förr kunde jag i alla fall se det komiska i varje händelse i mitt liv. Typ jobbiga grannar, häckklippning och matlagning och så vidare.

Men nu puttrar allt mest på för tillfället.

Det är inte det att jag har tråkigt. Jag mår faktiskt jättebra och njuter förfullt av mitt lite stillsamma liv.

Men, jag har dessvärre inget roligt att dela med mig av.
Eller något att dela med mig av överhuvud taget faktiskt.

Det känns som jag inte gör annat än att torka vårt förbannade köksbord faktiskt.
Eller plockar grejjer från golven.
Eller tvättar.

Idag tvingade mamma ut mig på en långpromenad, och jag fattar inte varför jag inte har tagit mer förmiddagspromenader förr.
Det är så man får kraft att orka med en hel dag med en hängig och gnällig Dante.
Jag känner mig faktiskt laddad.

Jag är laddad, lunchen är lagad och färdigäten. Nu ska jag vika tvätt och hänga tvätt.
Sen är det dags att laga middag och jag tänkte prova på ett nytt recept på hamburgare.

Det kanske är därför mitt liv känns lite enformigt och tråkigt?
Jag har blivit så himla kålle-redig.
När jag håller det städat och snyggt så blir det inte så mycket känslostormar.

Om jag inte blir arg - så blir jag ju heller inte glad?

Sen har jag ju gått ner alla mina mamma kilon och lite till nu faktiskt.
Det rullar också på oväntat bra.

Livet kanske helt enkelt är lite torrare och gråare utan muffins?

Självklart är det så!

Men jag vill faktiskt gå ner 3 kilo till, sen... SEN, ska jag äta muffins!