Cykelhistoria

Idag cyklade jag till jobbet.
Men jag cyklade inte hem.

När jag ska till jobbet ser jag till att vara lite, lite sen, för att jag älskar att cykla asfort.

Som utskjuten ur en kanon far jag fram genom stan, zickzackar mellan fotgängare som är på cykelbanan (idioter), och snabbt, snabbt korsar jag bilvägarna.

Men idag tog det stopp..
Jag gör precis en omkörning och sen... hoppar kedjan!

Jag far ner med foten och försöker dämpa farten med mina tånaglar.
Det gick.
Till slut.

Där står jag helt plötsligt, skäms och med trasig toffel och blodiga tår.

Som tur var, så skedde olyckan nära jobbet, så jag lyckade komma i tid, med en öm tå och jag upptäckte senare, med en sträckt vänster höft. (?)

Men, nu, det jag hade tänkt berätta från början.

Jag linkar alltså hem med cykeln, och bråttas med min något tröga hjärna som säger hela tiden.

"Men?Varför går jag och leder cykeln för, jag kan ju cykla!!"
Å sen..
"Men va puckad jag är, cykeln är ju sönder. haha"
Och så fortsätter det hela vägen hem.

Ungefär halvvägs kommer en EPA traktor (jo vi är ju i Vetlanda) och tutar på mig, och det ser faktiskt ut som han juckar lite i bilen.

Jag skrattar lite.
Jag ser alltså ganska ung ut. Eller ?

När jag nästan är hemma närmar jag mig två killar i 10 års ålder som står och smågnabbas.
"Men, ta denna cykeln då."
Fräser den ena killen och slänger en liten ombyggd bmx-cykel i asfalten.

Den andra killen går glatt mot den lilla cykeln, och ger den stora cykeln till den första killen, och den första killen fräser till igen.
"Min cykel slänger du inte!!!"

Så nu har alltså den första lille sura killen den stora cykeln, och sur som ättika kör han på den lilla cykeln som ligger och kippar efter luft på asfalten.

Då får han syn på mig, och bländar på ett nervöst leende.
Och jag kände verkligen igen det där leendet!!

När man vet om själv att man är lite dum, men att det är okej för att ingen vuxen är där och kan säga till.
Men där kommer jag - en vuxen person, som kan säga till.
Det leendet gav han mig. Oskyldigt, skräckslaget och ett försök att se oemotståndlig ut.

Jag trivdes mycket bättre som en vuxen person som pojkarna tror kan skälla på dem, än ett juckobjekt till en finnig 16 åring.
(Eller, visst får man vara 16 när man kör EPA?)