Skorna och mitt innersta

Jag har införskaffat / unnat mig själv ett par nya skor.

Ett par Converse.
Jag har alltid velat ha ett par äkta Converse men jag har aldrig tyckt att jag förtjänar det.

Men nu tycker jag faktiskt att jag gör det.
Jag är en bra mamma, bra flickvän, bra vän.
Jag har gått ner alla mina mamma-kilon och min son har överlevt i 15 månader.
Jag ska snart börja arbeta som alla andra människor, och jag ska möta den världen på ett normalt och stabilt sätt.
I mina nya skor!

Jag var väldigt osäker först. Jag hade bestämt mig för att de skulle vara röda.
Men dessa är mörkgröna, lite blanka och orange innuti..
Det var Dante som valde faktiskt. Jag kunde inte bestämma mig om jag skulle välja de grå eller gröna.
När jag snörade på mig de grå, så bestämde jag mig för dem. När jag tog på mig de gröna, så kändes de som det självklara valet.

Jag försökte få med mig expediten i mitt svåra beslut. Men hon stod mest lite handfallen och tittade på mig när jag slet ut skorna i mitt frenetiska provande. (Jag är egentligen inte sån som behöver prova 100 gånger. Antingen är skiten bra, eller så är skiten dålig lixom.)

Till sist slog en tanke mig, och den slant ur munnen på mig med
"Jag kanske är för gammal för sånna här skor? Nu när jag är mamma å så. De kanske är för fräna?"

"Neeeeej.."

Ok, skojja med henne gick alltså inte heller.

Väl hemma med de gröna skorna går jag in dom i huset först, för att se att de inte klämmer eller skaver.

Jag sitter vid matbordet och tittar på skorna.
De känns rätt. De känns som jag växer en meter i dem, och att hakan lyfts lite. Jag känner mig frän helt enkelt!

"Jag känner mig så cool i dom här skorna, att jag tror faktiskt att jag skulle klara av att jobba på Elitfönster, Ola!"

"Det har inte med skorna att göra Johanna, du klarar precis det du vill klara!"

Förr i tiden fick jag alltid panik när Ola uttryckte sig så, att det är upp till mig själv.

Jag har tidigare berättat om mina tvångstankar med håret, och när Ola "tog det i från mig"
fick jag lite panik.
Han menade, att det inte berode på hur jag hade mitt hår, hur dagen skulle bli? Att hela världen inte kretsade runt mitt hår!?

Det är alltså vad jag gör det till, mitt ansvar, hur dagen ska bli och hur jag ska må?

Först kom det som en chock för mig. Sen blev jag rädd.
Nu känner jag mig fri!


"Du klarar precis det du vill klara"

Det är så sant.
Jag mår så bra.

(Och det har även med skorna att göra. Fan va fina de är.)