Höst på min planet

Jag Älskar hösten.

Jag känner sorg över att sommaren är på väg att vara över, och att listan med saker man skulle göra inte innehåller några avbockade saker.

Men ändå - Höst. Härligt.
Svamp, blåbär, äpplen och frisk luft.
Äntligen kan man andas.

Våren är en lite skagig tid för mig.
Min mormor är likadan och min syster.
Man drabbas av en lite svag deppig tid, kan man säga.
Jag vet inte hur det är för dem, men jag känner inte olycka.

Jag känner massa lycka. I takt med att knopparna brister, brister även jag.
Jag känner så mycket kärlek och lycka på våren, så att det gör mig olycklig.

Jag älskar allt och alla, och blir i sin tur så orolig att det ska hända de personer när något att oron tar över hand.
Kan man säga.

Alltså är jag lite ostadig på våren och försommaren, men jag märker inte det förrens hösten närmar sig.

Då åker de stadiga gummistövlarna på och håller ner mig på jorden.
Jag märker att jag får in lugn, frid och syre i lungorna och ser hela världen på ett lite finare och vackrare sätt - utan att lipa över det!
Allt blir lagom klart och lyckan blir lagom.

Hösten.
Den får mig alltid att vilja köpa en ny skolväska och nya jeans.
Jag vill köpa ett fint block och en lite lyxig penna!

Jag fylls av ett pirr, som att skolan snart ska börja.
Men det är många herrans år sedan jag var med om en skolstart.
Men hjärnan vägrar tydligen att sluta förknippa hösten med skolstart.

Trögt.
(Men skönt)