Hjärnskakning

På någotvis kändes det mycket värre när Dante trillade ner för källartrappen,
för jag har väntat länge på att han ska trilla ner från köksstolen.
Och det pinsamma är, nu i efterhand, att när jag hörde att han dunkade ner tyckte jag nästan att det var lite skönt.

Nu kanske han lär sig att man inte ska stå på kanten och vingla.
Enligt rykten har jag hört att ett barn trillar bara ner en eller två gånger från stolen, sen förstår de att man faktiskt kan ramla och slå sig.

Jag hörde hur det dunkande till i marken och hur Ola sa "Fan Johanna".
Och sen grät Dante. Såklart.

Men, han slutade inte gråta.
Efter en kvart slutade han gråta, och Ola fick i honom 200ml välling.
Men han var väldigt slö och grå.
Jag står i telefonkö till barnakuten i jönköping.
Vi ville ha lite råd om vad vi ska tänka på, jag hade för mig att de inte fick somna efter de ramlat, och han ville inget annat än att somna.
Samtidigt som ingen svarar springer jag runt och packar, sätter i barnstolen i rätt bil, slänger in en vagn, ifall vi skulle behöva åka.

Under tiden som jag pratar med sjuksköterskan kräks Dante som en kalv.
"FAN, NU SPYR HAN OXÅ"
"Men det är inget farligt, de kan spy både en och två gånger utan att det är någon fara."

Hennes råd var att ta oss till jönköping, med ambulans eller åka själva.

Jag tar över Dante i min famn.
Detta är den värsta biten som snurrar runt i mitt huvud.
Jag känner hur hans gråa kropp blir alldeles slapp, och hans huvud hänger i mina händer.
Han rullar sina ögon bakåt, och gör allt för att få somna.
"Nej, Nej, Nej vakna Dante!! Ola, ring 112"

Att ta det beslutet, gör det hela så verkligen.
Jag står och fyller i allting vad jag tycker att Ola ska säga till dem, och ibland ryter jag till
"Säg åt dem att skynda sig!!!"

Dante är vaken, men hans hudfärgade mun kniper han ihop till en "höneröv".
Han bara tittar rätt ut.

Efter vad som känns som en evighet kommer ambulansen.
Det är nästa jobbiga moment.
Att se ambulansen stanna utanför oss.

Dante har faktiskt piggnat till lite då, och står tom. på golvet själv och plockar med "Tackto" - Traktor.

Ambulanskillarna tittar lite snabbt pulsen och pupillerna, vilket inte var helt lätt.
Jag tar Dante i famnen och vi sätter oss i ambulansen.
Alla grannarna var faktiskt i kyrkan då, så vi fick inte så mycket publik, som tur var.
Bara en granne och en liten flicka som är hans barnbarn.

Det var oxå väldigt jobbigt.
Jag tänkte hela tiden "Nej, men det har inte hänt något, han har ju bara trillat ner från en köksstol, det gör alla ungar"

I ambulansen så får Dante äntligen somna, och sjuksköterskan har full koll på puls och syresättningen.

Ola åker efter, vilket var bland det värsta han har varit med om.
Han hade fullt upp med att bråttas med tankarna "Tänk om de sätter på blåljuset??"
Plus att Ola hade jobbat på natten, så han var lite väck.

Väl på akuten så tar ju allting så förbannat lång tid.
Men Dante verkar pigg, och pekar på någonting och mumlar något! Lycka!
Han kanar ner från mitt knä i väntrummet och går och leker med en flicka.
3 minuter senare får han jätteont i huvudet och skriker och skriker och skriker och sen spyr han igen.

Vi får ett eget rum. Vi får med våld in en alvedon och sen släcker vi lampan och försöker lugna ner honom.
Det går bra en liten stund, men sen kräks han igen!
Då ringer sjuksköterskan på läkaren och de går igenom honom från topp till tå.

Antagligen är det "bara" hjärnskakning, men de vill inte utesluta hjärnblödning, så läkaren går till sin överläkare för att få lite råd.
Under tiden läkaren är borta piggnar Dante till ordentligt!!
Han hittar leksaksbilar som han kör runt i korridorerna med och en garderob att gömma sig i.
Han skrattar - vi gråter - av lycka så klart.
Spänningarna släpper lite och man kan släppa ut lite tårar.

Läkaren kommer tillbaka 40 minuter senare och bara tittar på Dante.
"Jo, vi kom fram till att vi skulle skicka honom till röntgen, men det ser inte ut att behövas."

Vi avvaktade lite till, och siktade på att försöka få i honom lite välling och se om han fick behålla det.
Om han spydde upp det skulle det bli röntgen direkt.

Vi åker iväg och ger han välling i bilen, där han känner sig lite tryggare, och vi hade inte ätit på hur länge som helst så vi drog till MAX, och sen biltema och sen Jula, och låtsades att allt var som vanligt.
Trängde bort rädslan för om han skulle spy eller inte.

Han började bli liten grå igen, så vi for tillbaka till sjukhuset och gav han en alvedon till och sen åkte vi faktiskt hem.
Han somnade i bilen och vaknade upp som en mycket gladare och färgstarkare pojk!

Direkt springer han fram till mig som står i köket, tar tag i köksstolen som han hade ramlat ner för 10 timmar tidigare, och ska upp och titta på vad jag gör.

Ola och jag bara tittar på varandra och skrattar.
Ja, va fasen ska vi göra?

I natt har vi ställt klockan ett par gånger och kollat att han andas och är kontaktbar.

Nu står han här brevid mig och har pillat ut batterierna ur den bärbara telefonen.

Han är världens finaste.

Och det där med att ett barn bara ramlar ner från en stol en eller två gånger stämmer jättebra.
Han kommer aldrig mer att få ramla ner.