Kvinnokroppar

Igår skulle vi vara sällskapspar, medans våra nära och kära (i varandra) vänner förtärde en middag på bowlinghallen.

En resa till Milano skulle planeras och motiveras. Jag föll inte riktigt för argumenten, så jag förblir hemma med Dante och som hundvakt. Men Ola ska nog försöka ta sig iväg.

Anyway, det var inte riktigt det jag skulle skriva om, utan något mycket mer egoistiskt än så. (såklart)

Inför träffen så slets allting ur min garderob. Det är inte bara det att jag är osäker på mig själv, utan för att jag tycker att det kan vara kul att få känna sig fin, även om man bara ska sitta och hänga.
Och sanningen är att hela min sinnesstämning hänger på hur jag mår i mina kläder och mitt (fula) hår.

Jag kom fram till en outfit som var ganska cool. En kostymkjol (??) som är hög i midjan och sitter som en smäck över rumpan och sen är det en slits där bak. Den har en tillhörande kavaj oxå, men det var lite att ta i.
Till kjolen hade jag ett vitt lite hängigt linne som jag stoppade innanför kjolen, ett rött bälte och röda skor.

Visst, det var ascoolt, men orkade jag vara så jävla cool? På barhäng?

Ja, tänkte jag, och sprang ner i källaren för att hämta nånting meningslöst.

Men när jag springer upp för trappen upptäcker jag något som förstör alltihop.

Precis uppanför källartrappen, på väggen mitt emot, så hänger det en stor helkropps spegel.

Och där skymtade jag förbi mig själv, och fick se en helt objektiv bild, om ni förstår vad jag menar? Som att man tittar på någon annans kort, och så helt otippat så är det en bild på sig själv där, och man ser sanningen.

Jag såg sanningen, och tyckte att jag var mycket tjockare än vad jag kände mig när jag stod och slickade spegeln för 10 minuter sedan.

FAN, va pinsamt, tänkte jag och slet av mig kjolen. På med Jeans och linne och en pösmunkjacka. Men jag behöll de röda skorna som en liten klick på äppelmoset.

Jag är inte ute efter några kommentarer "Men du är ju inte tjock!!", För jag vet redan att jag inte är det.
För sanningen är, att hade en tjej med en kropp med fyllning i (som jag) trippat ut i denna snäva kjol med högmidja, så hade jag tyckt att hon var asfin.

MEN. Inte jag. Inte på mig.

Detta är tabu, men jag älskar skitsmalt. Jag tycker det är väldigt fint att vara riktigt smal.
Eller, rättare sagt: Jag älskar bilden av mig själv som riktigt smal.

I övrigt så tycker jag att de flesta kvinnokroppar är fina faktiskt.
Bröst är ju bland det vackraste som finns. Hur de än ser ut.

Jag tycker att det är så tråkigt, att jag inte kan tycka det om mig själv bara.