Min son fyller 1 år om en månad.
"Tiden läker alla sår."
"Man glömmer sååå fort!!"
å bla.. bla.. bla...
Men NEJ! Än så länge ser det mörkt ut på syskonfronten.
Jag har inte glömt koliken. Kramperna. Kvällarna. Promenaderna Amning som inte fungerar. Nutramigen som smakar skit.
Jag har inte glömt alla öroninflammationerna (kan bero på att det fortfarande pågår)
Skrik.
Men det var faktiskt en period i livet som jag trodde att jag hade glömt, och faktiskt längtade efter ett barn till. Men det var nog den perioden när man var som tröttast, och inte kunde minnas längre än 10 minuter tillbaka i tiden.
Idag berättade min syster för mig, om en gång då vi hade pratat i telefon, och Dante skrek och skrek i bak runden. Sen hade jag bett min syster att vänta och skrikit "HÅLL KÄFTEN JÄV LA UNGE!!!" typ.
Syster: Blev det bättre?
Jag: Nej, men det känns bättre!!
Detta har heeelt försvunnit ur mitt minne!
Det finns hopp!!
Det är normalt, att skrika till sin "unge". Ingen har oändligt tålamod, ibland måste det bara ut.Bättre då att skrika än göra något fel.
SvaraRaderaDet där med syskon löser sig vännen!
SvaraRadera