En annan del av dygnet

Att vända på dygnet helt plötsligt gav spännande kroppsliga förändringar.
Och psykiska. Mycket konstiga och sjuka tankar dyker upp nattetid.
Men samtidigt så känner man en sån gemenskap med de andra som jobbar natt.
Det är något speciellt med oss. Vi har något gemensamt. Det är lite synd om oss, och det är OK!

Men mitt i allt detta så tycker man att dt är alla andra som är uppe vid fel tid. Eller så glömmer man bort att andra människor kanske sover.
Tex. ringde jag min mamma vid 05:25. (Men hon var vaken. Hon är hopplös!)

Men de fysiska blir mer påtagliga...

1. Hungern minskar.
(Kunde varit bra, men jag är så van vid att äta mycket, så jag åt mycket ändå.)

2. Självömkan. Helt plötsligt var det mest synd om mig i hela världen. Jag kunde inte ens hänga tvätt för att det var så synd om mig.

3. Trött. Så klart. Trött så det pirrar i hela kroppen, och så att halsen snörps åt som man ska börja gråta.

4. Hörseln. Alla höga ljud skar i öronen, och det slog lixom lock för öronen som när man jäspar. Vilket gjorde att kontakten med min son har varit aningen spänd från min sida denna veckan.

5. Sorg. Dels för att jag har tyckt så illa om min skrikande son, dels för att jag knappt har sett röken av någon annan än mina jobbarkompisar. Sen kändes allting väldigt känslosamt. Typ som att mina tulpaner har vissnat, reklam på TV, eller att min sambo slösar tid på att titta på meningslösa program.

(Det fick mig på fredagskvällen att helt bryta ihop. Vart gör man av tiden?? Mamma städade mitt hus på torsdagen. På fredagen var det lika stökigt - bortkastad tid. Family Guy - bortkastad tid. Att jag gick och la mig för att vila, men vaknade och argare än innan - BORTKASTAD TID!! Allt detta fick mig att få en panikattack, så tårar å vrål bara forsade ur mig. Sorg över att tid inte räcker till. Att inte jag räcker till. Inte på arbetet, inte till min son, inte till min sambo. Inte till mig själv heller. Lååång parentes)


Att jobbar på natten är påfrestande på många sätt. På de flesta sätt faktiskt.
Kanske hade man kommit in i det lite mer om man var tvungen.
Men samtidigt är det en charm i det.
Man känner sig nästan som en liten tomte som ska fixa fram alla mackorna, innan barnen hinner vakna.