Dante ramlade ner för trappan ner till källaren idag,
Jag fattar ingenting..
När Dante har somnat för natten kan Ola ibland lämna grinden öppen. Men jag går och stänger den hela tiden.
Jag får ingen ro i kroppen om grinden inte är stängd.
Men sen idag sprang jag ner i källaren för att hämta skruvdragaren.
Dante leker på sitt rum.
Det välbekanta gnislandet av grinden som åker upp.
Det välbekanta gnislandet av grinden som åker ner.
Hörde jag.
Trodde jag.
Var jag säker på.
Men sen hördes ett nytt ljud.
Dunk. Pust. Stön. Bang. Bonk.
Under dessa få sekunder hinner jag tänka att det är Dante som leker uppe och slår med saker i golvet.
Men sen fattar jag, och springer!!! Mot trappan!!
Nej. Nej, Nej, Nej!! Panik. Känslan är bara Nej, det får inte hända. Det händer inte.
Nej.
Men det gjorde det.
Dante fick ett blåmärke i pannan.
ETT blåmärke i den lilla pannan!
Helt otroligt.
Senare under dagen kokade jag sönder riset, lade ärter-majspaprika påsen i micron istället för i frysen, parkerade bilen på fel ställe. Det ser ut som fasen här, och jag ska ha tjejerna hit i morgon.
Men vet ni?
Det spelar ingen roll.
Det som spelar roll är att min son lever.
Det som spelar roll är att den lilla, lilla skon som ligger här på vardagsrumsgolvet tillhör en liten, liten fot.
Dantes lilla fot.
Jag tackar gud för mitt lilla underverk.
Han är det bästa som finns.
Efter detta, älskar jag honom ännu mera.
Mer än vad jag trodde var möjligt.
Jag tackar även för det.
Shit..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar