Forts. på hårproblemet. Som nu är ett större problem.

Vid frukost.

Mitt emot min själsfrände.
Mitt emot min bästa kompis.
Mitt emot en man (förhoppningsvis MIN blivande man) som tvångsmatar vår gemensamma son med gröt.
Mitt emot den människa som känner mig allra mest


Men, det slår mig, att jag inte har berättat för honom om min tvångstanke och håret.

Han är ju den jag delar alla tankar med, men av nån anledning har jag hoppat över den lilla sjuka detaljen. (Han kanske rent av har nåt bra tips på schampo??)


Jag såg mitt hårproblem som en liten gullig nojja.

Så jag öppnar mitt hjärta på ett fnissigt och löjligt vis.
(Nu ska han få se, att jag efter våra 5 år tillsammans, fortfarande kan förvåna honom!)

Jo men visst.
Han blev inte ett dugg förvånad (??)

Min Käresta berättar då för mig, med sina egna, fina och intelligenta ord ungefär följande:

Människor med tvångstankar vill ofta känna att de kan påverka "ödet", eller olika situationer, genom att göra nån sjuk grej. För att känna att de har kontroll över någonting.
Nånting överhuvud taget.

Så nu är de officiellt.

Jag är en splittrad människa!!

Så pinsamt att jag har gått ut med det själv.
(och att jag sen i detta inlägget tar upp problemet igen, och förklarar hur konstig jag är.)

Nu är det bara att börja jobba med detta!

Shit.. vart ska jag börja..?

(Jag måste nog ta tjänstledigt)