Murar

Det finns fortfarande människor som får mig att tro att jag är bara en liten skit. MÄRK väl, att det är inte den personens fell, utan mitt eget. Hur jag väljer att tolka signalerna. Hur jag väljer att de ska påverka mig. Förr i tiden kände jag mig ständigt som en våt fläck inför de flesta människor jag träffade. De var alltid mycket bättre än mig och smartare och snyggare. Någonstans har jag lyckats vända på steken. Lyckats att sluta lägga vikt i sådant som får mig att inte må bra. Jag är väldigt stolt över mig själv, för jag trodde till en början att det var ett omöjligt uppdrag. Numera försöker jag att lyssna mest på mig själv, och låta människor tycka vad de vill, Och jag försöker inte överanalysera deras åsikter förrens de faktiskt öppnat munnen och sagt dem. Jag tillåter inte mig själv satt läsa tankar. Jag tillåter inte mig själv att missuppfatta ord, mening och handling, Utan förstår jag inte, eller upptäcker att mina tankar börja bana neråt i spiralen, så frågar jag istället vad personen egentligen menar. Det finns alltid undantag. Vissa dagar är bättra än andra. Vissa människor är enklare än andra. Jag har en person på jobbet, som får mig att vackla. Han är smart och duktig, och jag beundrar honom verkligen Men han utstrålar som att han ser ner på andra, som inte förstår lika snabbt. Jag försöker återigen att inte överanalysera, utan jag tror mer att mina funderingar grundar sig på det förflutna. Förstår ni någonting av det jag svamlar om? Eller är jag ute på alldeles för djupt vatten? Men numera när jag lyssnar på honom och hans tankar (jag är på jobbet) och idéer, så ser jag mina möjligheter, Jag kan oxå lära mig lika mycket som han kan, om jag bara vill. Det är mina egna jäkla murar jag ska hoppa över.