Begravning

Begravning.

Något nytt för mig.

Jag var på en begravning när jag var sex år gammal, och mitt enda minne är att jag tittar upp på min mammas gråtande ansikte.

Idag var något helt annat.

Jag har alltid varit jätterädd, för just en dag som denna. Begravning.

Jag har varit rädd för vilka känslor som ska väckas, gråtande ansikten, mitt gråtande ansikte, kista, av jord är du kommen. Och så vidare.

Men trots alla hemska, sorgliga, oundvikliga känslor, så skulle jag inte vilja leva utan detta sista farväl.

Min farmor var verkligen en älskad person utav väldigt många. Hon var en förebild för många, och in i det sista påverkade hon mig.

Jag insåg, när jag hörde talen från min farbror och faster, att jag vill bli lite mer som farmor.

En okomplicerad människa. En glad människa. En väldigt bra mamma. En god vän till så, så många.
Hon hjälpte så många och gav alltid ett leende och glädje.

På bilen hem ifrån begravningen och minnesstunden, så bestämde jag mig för att ge mer. Ge mer av mig själv, det jag kan och min iver att vilja kunna.
Jag ska få ut mer glädje av mitt liv. Inte pengar. Inte utbildning. Inte ett perfekt hus.
Jag ska göra saker jag blir lycklig av, jag vill göra andra lyckliga.
Jag ska leva mitt liv.

Utan ångest. Utan ånger. Utan ågren.

Men självklart ingår det oxå i livet, det är jag helt medveten om. Men jag ska sluta rulla mig i det.

Just nu sitter jag i soffan med en temugg och godis. Jag håller på att landa.
Allting gick så fort, från det att hon blev dålig, till det att hon lämnade jordelivet.

Men nu landar jag, och många, många andra där ute.