En historia.

"Där på arbetsbänken i all röra som är fylld av rörstumpar, tänger, olja och skiftnycklar ligger hans stora handskar. Fy fan. Jag hatar till och med hans handskar. Enorma handskar, som varje kväll och natt fylls utav hans lika enorma händer. Som ska skydda hans händer mot vassa rörändar och olja och metalldoft. Ett par nävar som har tagit sats och siktats mot någon annans kropp. En hälften så stor kropp. En kvinnas kropp som inte har en chans mot hans. Mot barn, som har den enda fördel, att vara lite kvickare och snabbare i svängarna. Men aldrig mot den man kallar sin pappa. Fy fan. Ägaren till handskarna har inte kommit till jobbet än. Lugnet är behagligt och man till och med glömmer bort att hemskheterna faktiskt finns, hur mycket klockan än är... Sen ser jag honom traska in framåt kvällningen, kepsen lite bakåthasad på huvudet, fötterna uttåtvinklade och stora som på en riktigt stor karl och axlar som är dubbelt så breda som mina. Ångest. Hat. Panik fyller min bröstkorg. Jag hatar att jag inte skulle ha en chans mot honom. Jag hatar att han skulle kunna trycka ihop mig till en liten boll, om han bara hade viljan. Det gör mig rädd. Och jag hatar att behöva vara rädd. Jag sträcker ut min rygg och drar upp huvudet en aning, så jag ska se så stor och kaxig ut som möjligt. Som att det skulle spela någon roll för honom, men det gör det för mig. Ska jag förlora, ska jag göra det med stil. Och jag skulle absolut ge honom en match han sent skulle glömma. Med rak rygg, känner jag mig lite tuffare. Men sanningen ligger långt in och puttrar "du är en myra och han är en elefant" Domen är klar. 1 års fängelse för mordhot och misshandel. Han väntar på sitt straff.. Som så många andra gör. Men mitt i all hat börjar jag vackla. Jag mötte hans blick. En vanlig blick. På en vanlig människa. Det är så lätt att välja sida. Det är så lätt att välja mellan svart eller vitt. Och man kan lätt glömma bort alla färger där emellan.. Så trots all hat, trots hopplöshet. Trots att han sätter käppar i hjulet för allt som jag vill tro på, trots att det ska bli riktigt skönt att få honom inspärrad bakom lås och bom... Så tycker jag faktiskt synd om honom. "