Kärlek och kaos

VARNAR KÄNSLIGA LÄSARE!
Total lycka, som verkar för bra för att vara sann kommer nu att skrivas.
(Sån man bara vill spy på, och man alltid tror/vet att de överdriver)

Dante satt och åt (eller inte) på sin stol.
Vi har bråttom, som vanligt. Jag ska till jobbet och han ska till dagmamman.

Som tur är, är han helt omedveten om stressen som härjar runt i mitt huvud och som får mina armar att fara runt och samla ihop alla grejjer, ta på mig jobbarkläderna som ligger i sovrummet, i hallen och i badrummet. Letar efter mobilen. Hittar inte mobilen. Letar efter vår vanliga telefon, hittar inte den heller. Trycker på knappen (tack gud för den) så att jag hör vart den bärbara piper. Ringer min mobil, som låg på det stället jag tittat på 10 gånger redan. På skötbordet.

Men Dante sitter och babblar och inte äter pasta (idag igen, jag vet, jag har dåligt samvete så det räcker, så TYST!)

(När ska jag orka bli en bra förälder? Som orkar laga potatismos och fläskkorv eller, typ..)

Men mitt i mitt inre kaos, sätter jag mig ner på huk brevid hans stol och tittar på hans söta lilla profil och hans putmun som han har när han koncentrerar sig, i detta fallet på att måla/ ta sönder min penna.
"Vet du att mamma älskar dig Dante? Mamma ÄLSKAR Dig!"

Dante tittar på mig lite snett, och sträcker sedan ut armarna och ger mig en bamsekram
JO! Det är SANT!

Visst är det konstigt? Han förstår tydligen mycket mer än vad jag tror..
Eller?

Låt mig tro att han förstod precis vad jag menade..