Ibland kommer jag på hur liten jag verkligen är.
Jag står och jobbar. Lyssnar på radion. Andas.
Tankarna svävar iväg, utanför jobbets väggar, ut över Sverige, utanför Europa och sen ser jag jorden ur rymdens synvinkel.
En liten pluttig jord vi lever på...
Jag är så liten på denna lilla jord. I pyttelilla Sverige och i min pyttelilla fabrik som jag jobbar på.
Då kommer tacksamheten till mig.
Tacksam över solen. Över syre. Över mitt lilla fjuttiga fis-liv.
"Jag får inte glömma bort att leva. Ta vara på mitt liv" Påminner jag mig själv om.
Tydligen måste jag ju leva, eftersom jag andas?
Syre som dras in i mina lungor och ger liv.
Alltså, där står jag på ett hårt betong golv och monterar mutter och skärring på 670 rör.
Där står jag med värkande fötter och med värkande väck i nävarna, och... jobbar? Och andas.
Är detta att ta vara på sitt liv?
Jag som är en så uttåtriktad och trevlig person. Ska jag stå härinne med min radio på 9 timmar om dagen, utan fönster, och med värk i benen?
Tydligen.
Ibland slår livet än i bakhuvet så jäkla hårt, bara för att påminna mig om att leva mitt eget liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar