Jag vill slå ett slag för drillflickan!

Jag förstår inte poängen med alla dessa fyrverkerier!
Okej för majelden. Ut med det gamla-in med det nya.
Jag fattar.
Jag förstår

Men fyrverkerier?? Massa färger på himlen.. WOOOOW.
Men det kan jag måla minst lika fint på ett vanligt jäkla papper.

Plus att det pangar mycket högre nu helt plötsligt när man har barn.
Så jag var snabb ner med fingrarna i vagnen och höll för Dantes små oskyldiga öron. Han ska minsann inte få sin hörsel förstörd på grund av nåt så korkat som smällare.
(Som hans pappa fick!)

Men Ola tyckte bara jag var löjlig.
"Kom nu tant Johanna, kommer du förbi med rullatorn?"

Jag är fan inte gammal som tycker som jag tycker!
Jag försöker få in lite nytänkande i denna trångsynta värld.

In med lite drillflickor och drillpojkar som kan veva med lite eldpinnar! Mycket vackrare, ett riktigt hantverk och LIV! In med verklighet och liv!

Det är inte bara det att smällarna låter högt och är fula. Det skräpar ner också, och skadar både miljö och människor.

Naaee.. Ut med det gamla, och in med det nya!

In med drillflickan, och ut med de där satans fyrverkerierna!

Musli.. Hoppas att det är värt det.

Nu förstår jag varför min mamma har så fulla köksskåp!

Idag gav jag mig på att göra musli. Ett litet mål jag hade att hinna med under min mamma-ledighet! (Bullar fanns även på listan, och det är avbockat.)

På Maxi ringer jag min mamma och får alla ingredienserna
Fasen vad grejjer. Fasen vad mycket konstiga namn det finns.
Massa konstiga mjöler och frö som jag inte visste fanns!

Så med en Damp-pigg och överaktiv Dante på armen (och i vagnen, och runt mina ben, och helt plötsligt inte vid mina ben, utan han håller på att bli överkörd av en kundvagn) lyckades jag tillsist får ner allt jag behövde i vagnen.

Men jag hade bestämt möte med Ola, så han skulle komma och hjälpa mig vid betalning och nedpackning.
Det var bara det att han inte alls slutade vid 4 denna underbara dag som han alltid gör.
Vid 4 ringer han och talar om att han lämnar Eksjö bakom sig.
45 minuter senare kommer han in i affären. Då är jag helt slut i både själ och rygg och i mina smilemuskler. (Jag fick ju le ursäktande till alla andra kunder, då Dante sprang in i deras vagnar.)

Men jag kom tillsist därifrån. Levande. (Dante också. Han fick faktiskt inte ens ett nytt blåmärke idag.)

När jag hade labbat ihop muslin ser jag hur mycket mjöl (och andra saker vad det nu är) som ska in i mitt redan ganska välfyllda skåp.
Tanken slog mig att jag skulle bli tvungen att bygga ut mitt kök, och då blir det ju helt plötsligt mycket billigare att köpa en färdig musli..

Så jag var tvungen att ta ett före och efterkort, för detta skulle bli intressant.

Men sen kom min systers röst upp i huvudet.
"Gör en låda och samla alla ingredienser på samma ställe"
Hon är så smart! Jag är så smart!
(Jag tror, elle är faktiskt ganska säker på att min syster Emma har alla ingredienser för kladdkaka samlade i en låda.)
Se bild.

Så idag har jag inte bara lärt mig att göra musli, jag har även blivit vuxen!
För visst är ett välfyllt köksskåp ett stort vuxenpoäng??

Sanningen är.. svart!

Jag är sliten.
Jag "förtjänar" inte att kalla mig det, för min son sover numera nästan hela nätterna!

Men jag kan inte blunda för sanningen, för den sitter nämligen runt mina ögon!

Jag är svart under ögonen.

SÅ svart, att jag trodde att det var gammal mascara.
Jag försökte gno bort det med en tuss...

Men det sitter där det sitter.

Inte ens min bästa kompis kunde neka till det. (I och för sig kan hon verkligen inte ljuga. Det är bara pinsamt om hon försöker.)

Hon sa till mig att lägga mig i badet och läsa en bok.

Men det hjälper inte. Detta hör mitt nya liv till.
Och det är min kära Ola mycket väl medveten om.
Han sa inte till mig att gå och lägga mig i badet.
Han sa till mig att röjja upp på diskbänken..

(Jag försökte vara lite rolig, och kolla mig själv på näsan, men det lyckades jag itne riktigt med. Men kolla! Jag ser rolig ut i alla fall!)

Föds barn som tomma skal?

När jag var ung, barnlös och en paranoid trodde jag att barnen föddes som ett skal.
Att man genom sin uppfostran formade deras personlighet och insida.
Jag trodde inte på "Men de är ju så olika" begreppet.

Men att tro så är ju jättekonstigt.
Men att det skulle komma ut en liten människa med en personlighet är ju minst lika konstigt.

Nu vet jag lite bättre, och jag har nu fattat varför det är så maaagiskt med barn.
Och att skaffa fler barn!

För att alla äääär ju så olika!

Nu äter Dante stearin för fulla munnar, så det är bäst att jag gör mitt jobb som mamma,
och forma hans tomma skal.

Nej just de, det var ju så det INTE var.

Min mamma, är en dundermamma!

Min mamma är kung på att vara mamma.

Kommer jag någongång att bli som henne?

Hon vaktade Dante hemma hos oss i torsdags.
Ola jobbade, jag var i Stockholm på mässa (det är en helt annan historia. Jag måste vara världens tacksammaste mässa-gäst. "Woooow! ett nyckelband! Får jag det?!??")

Anyway.

Mamma hinner med allt. Röjja av huset, samt att tvätta upp all min tvätt i hela tvättstugan
HELA TVÄTTSTUGAN! Över, överallt var det tvätt.

Jag vågar inte ens gissa på hur många maskiner det måste ha varit.

Min största fundering var hur hon fick plats med all tvätt på sträcket.
Det hängde så tätt,tätt,tätt men ändå slätt,slätt,slätt.
Det är bara mammor som kan sånt.
Det höll båda mina vänner Ellinor och Johanna med om.

MEN! Idag upptäckte jag hemligheten!
Idag var jag hemma hos mamma på besök, och med mig hem fick jag en stor, blå IKEA-kasse med ny tvättade, torra kläder.
Mina ny tvättade, torra kläder.

Hon hade inte fått plats med alla maskiner på sträcket, så hon hade tagit med resten hem till sig, och hängde det där!

Känslorna jag får är att allt går att lösa, ingenting är omöjligt.

Jag tror att till och med jag har en chans, att bli en sån där dundermamma!

Apropå lyckliga mammor..

Rusade ner till stan innan för att hämta min bil som har reparerats.

Före mig trippade en annan mamma i en skinnjacka, blanka skinstövlar, en snygg barnvagn, en liten röv och en stor fluffig skarf.

Efter henne kommer jag med en lånad barnvagn, en jäkla allvädersjacka av något slag, slitna gympaskor, smutsiga jeans, inte alls lika liten röv och massa ruffsigt hår.

(Jag försökte lura mig själv genom att tänka annorlunda)

Varför skulle hon vara lyckligare än mig?

KLART SOM FAN HON ÄR LYCKLIGARE ÄN MIG!!
HON HAR JU EN SKINNJACKA, BLANKA SKINNSTÖVLAR OCH EN LITEN JÄVLA RÖV!

Jag saknar att vara beroende.

Jag saknar mitt beroende.

Jag saknar att längta efter, planera och att till fredställa min hunger.
Efter spelet.

Efter Café World!

Runt julas så var jag mitt uppe i mitt beroende. (Jag köpte tom. en ny dator för att Ola och jag skulle kunna spela samtidigt.. Jo då. Han var oxå fast..)
Allt handlade om att vara bäst, bygga ut och att få så mycket kunder som möjligt.
Att ha tillräckligt med stolar, mer spisar, och ett älghuvud på väggen.

Men sen hade man max med kunder, max med stolar och de där jäkla älghuvudet på väggen.
Jag hade samlat ihop tillräckligt med pengar till att bygga exakt så jag ville ha det.
Som jag hade planerat i flera månader.

Dygnets timmar var räknade i hur lång tid maten tog att göra.

Sen blev man så trött av att vara så beroende.
Trött på att vara arg på att man missade maten, så den blev gammal!

Jag gick vidare i livet, och mådde mycket bättre!


Men nu har jag börjat sakna den där kicken!
Jag är konstig..


Men vet du?
Man får en kick av att äta muffins oxå!

Ipren!

Ipren är guds gåva till små barn!! (eller rättare sagt till deras föräldrar)

Nyss låg Dante alldeles pluttig och hjälplös i mina armar.
Men en dos Ipren senare så har han ätit och nu lägger han massa äppelbitar överallt.

Å skrattar.
Och då gör jag det med!

Tack Gud!

Finns den perfekta mamman?

Att vara en perfekt mamma.


Vad är det?

Visst är det störande att stöta på mammor som är så....
Bra! På allt!

Deras barn gråter aldrig.. Deras barn skriker aldrig.
Deras barn äter all mat man serverar, och de är aldrig hårda eller lösa i magen.

Men innerst inne vet jag ju, att det varken finns sådana mammor, eller barn.

Men varför kan inte alla bara vara ärliga?


Ibland är det riktigt, riktigt pissigt att vara förälder!


I den perioden då Dante skrek som värst, så hade jag självklart massa sjuka tankar.
Jag har alltid varit öppen med det.

Jag trodde inte att det var något fel att slås av en tanke att hälla tvål i vällingen.
För när man inte har fått sova mer än max tre timmar i sträck i 5 månader, då vill man bara sova.

Självklart hällde jag inte tvål i maten.
Men jag tycker bara att det är intressant med alla sjuka tankar som kan poppa upp!

Situationen:

Natt. Mörkt. Stökigt precis överallt.
Skrik.. skriiiik, SKRIK! skriiiiiiiik!


Hmmm.. Ska jag lägga i lite tvål i maten? Då får jag ju sova..

Neeeeeej! De kan jag ju inte göra, de kommer ju säkert obducera honom, och då ser de ju att det var jag som dödade honom.


Jag trodde att en föräldrargrupp var en grupp där man träffade likvärdiga, och som hade varit med om liknande tankar.

Men Icke! När jag med glimten i ögat berättade om detta, så gaaaapade alla! Och stirrade!

Men jag står fast vid att det är jag som är normal!
Jag hoppas, och tror, att de blev så chockade över att någon vågade vara så brutalt ärlig.


Eller är det så att det faktiskt finns en bunt med perfekta mammor!??
(och att alla dom hamnade i min föräldrargrupp? Otur..)

Att vara en vän!

Att vara en vän är inte att tycka samma sak, eller tycka att vännen gör rätt.

Att vara en vän är att finnas där i alla väder.


Putta framåt, och att peka åt ljuset i tunneln.

För ibland vill man inte gå framåt. Ibland behöver man ett finger att följa, när man inte ser skymten av nåt jäkla ljus.
Eller inte ens någon tunnel.


Någon som greppar handen och går med.


Eller tillsammans, knäpper en massa, massa öl!!

Kort och gott : chokladbollar!

Chokladbollar...

Eventuellt den bäst säljande kakan i konditorivärlden..

Eventuellt den absolut enklaste, av de enklaset kakorna att baka hemma!

Jag stod och diskuterade med min arbetskamrat, chef, svägerska och vän (hon är allt och har allt) om att människor kan komma in och köpa 10 chokladbollar. Á pris : 11 kronor (kan vara 12 kronor nu. Det var prishöjning den 6:e april )

120 kronor för världens enklaste kaka!

Men sen frågade Linda :
- Men Johanna, när bakade du chokladbollar hemma sist??

Shit...

Inte sen jag var liten!! Så där fick jag!
Men och andra sidan, jag har ju 100 kakor att välja mellan.
Då väljer jag inte chokladboll. Sorry!

Men nu är jag mamma, och då måste man baka chokladbollar!

Så Dante och jag kladdade ihop några.

Jag fick verkligen en flashback!

Mamma stod och rullade, och lade ner bollarna i en skål med kokos, och så fick jag skaka bunken så de rullade runt.

Just de! Det var så man gjorde!

Det var så roligt, (läs enkelt) så jag gjorde en sats till.
Men kakao räckte inte, så jag fick låna av grannen.

Jag är Mamma! Wiii!

Jag gjorde även en kärleksmumskaka..

Den blev inte lika bra. Jag hällde över glasyren, och kakan var inte färdigbakad.. skit oxå.

Såhär blir det då:

Min sparade tid är pengar.. för mamma!

Jag har rensat ur min garderob!

Jag känner mig fri! Och lättad! Och lite rädd..

Hur ska jag klara mig utan alla mina onödiga kläder?

Det har inte rört sig så mycket bland mina kläder på många, många år.
Det är bara de översta i alla högarna som varit i rullning.
Men när det är riktig kris, och man ska ut i dansa, så rörs oftast allt ihop i en enda röra.

Men nu tog jag tag i mitt problem på allvar!
Jag hittade kläder med storlek 152 (!!)
En hel del i 164 och i 170.

Jag måste gå vidare med mitt liv nu!

Så mitt sjuka beteende och sparande ledde till en proppfull svart sopsäck, (det finns ingen möjlighet att knyta ihop den!! Men jag hittade bara en säck. Även att Ola är en sjuk samlare när det gäller svarta sopsäckar. Han köper det jämt. Men vart är dem, när man väl behöver dem? Detta måste utredas...) plus 2 väskor.
Mycket kläder!
Måste nog föreviga detta på en bild.

Sedan slängde jag en kasse med trosor och strumpor.

Det är helt tomt i garderoberna nu!

Sköööönt..

Men samtidigt blir man ju lite rädd..
Jag har ju förfasen inga kläder!
Vad ska jag ha på mig?!?

Men nu gäller det att tänka framåt (nångång kanske jag kommer ha råd att köpa nya kläder? Om 100år.)

Tänk vad tid jag kommer spara nu när jag inte har så mycket kläder att riva igenom när man vill känna sig fin.

Och tid är ju pengar?
I alla fall för mamma..
Eftersom jag kommer skänka all denna skit till hennes loppis som ska ta fart i sommar!

Vad säger man?
Grattis mamma?

Johanna blå-öga!

I går kväll, i sängen, på väg att somna....


-Shit, Ola!! Nu vet jag hur det är! Jag måste upp och skriva, NU!

Nae förresten.. jag kryper hellre upp i din armhåla och somnar..


MEN! Detta kom jag på!

Gubben på baren tyckte inte alls jag såg ut som 18!
Det var såklart ett raggningsknep!

Jag ser alltså så gammal ut, som att jag borde börja fnissa och bli alldeles till mig, av att han tror att jag baaara är 18!

Så måste det ju vara!

Nu varken fnissade jag eller blev röd i ansiktet utav detta.
För jag fattar ju inte att jag ser så gammal ut att jag borde ta det som en komplimang.

Jag förstår lixom inte bättre.
Stackars mig. Eller tur för mig.

Jag är så blåögd!

Eller så är det så, att jag faktiskt inte bryr mig om vad en full gubbe tycker!
(Det är därför jag har skrivit två inlägg om det)

Mirakelshampoo!

Igår firade min enda och bästa vän Ellinor mig! (Jag har fyllt 25. Det är ok. Jag mår bra.)

Av henne fick jag ett shampoo och balsam och en hårinpackning, noga utvalt efter just min hårtyp!

Jag blev alldeles rörd över att någon har tagit mitt hårproblem på allvar!
(Och för att hon hade köpt ett jättefint och dyrt in slagningspapper, bara för min skull!)

Så igår provade jag shampoo å balsamet. Sparar lite på in packningen (Snål)

Jag har aldrig trott på reklamer om hårprodukter. Att de ska gå in i djuuupet i varje hårstrå.
Å vips, så är dina kluvna hårtoppar borta!

Yeah right!

Men jag är riktigt förvånad över resultatet!

Det är alldeles lent, men inte yvigt.
Alldeles Luftigt, men inte ihopsnott.

Det var tom. så Dante reagerade.
Han klappade så snällt på håret och lät det glida mellan hans små fingrar!
(Han drog inte i håret!! shampot är värt varenda krona!)

Jag känner mig som en ny 25årig Johanna!

I lördags var jag på puben en sväng, och de kom fram en gubbe och stötte på mig.
När jag talade om att jag hade en son hemma, och är 25 blev han chockad.¨
Han trodde jag var 18 år.
Då är de väl ändå ännu mindre OK att komma fram och stöta på mig!?

uuuusch...

(Men å hade jag inte använt mitt shampo än, så de berodde inte på det.)

Ostängd grind = världskrig

Min tanke är nu, att om alla föräldrar nångång får se sitt barn komma rullandets ner för trappan, så borde det i det långa loppet förhindra krig.
För när man är med om en sådan nära-döden-upplevelse, så svämmar man bara över av kärlek till sitt barn.
Jag menar, jag är så tacksam just nu, så att jag inte ens hatar min värsta ovän
Nu har jag iof. ingen ovän, vad jag vet. (Låt mig få leva i ovishet.)

Men min mamma sa "Det är inte en fråga om OM ditt barn trillar ner för en trapp. Det är en fråga om NÄR."

Jag litar blint på min mamma.

Alltså har de flesta föräldrar varit med om att deras barn trillar ner för en trapp...

Men å andra sidan är det ju inte så konstigt att det är krig över hela världen.
Om jag hade stängt den där förbaskade grinden, så hade ju Dante aldrig ramlat ner.
Det är ju mitt ansvar. Hans liv är i mina händer.

Och jag stängde inte grinden.

Han måste ju vara skitarg på mig!!

Han blir garanterat ligist när han blir tonåring!

Å sen blir det krig, och det är mitt fel.

Grindjävel!

Från skräcködla till livsnjutare

NU kommer jag säga något grymt och egoistiskt.

Men på sätt och vis var det bra att Dante trillade ner för trappan!
Jag har en helt ny syn på livet!

Jag känner mig inte alls bitter längre. Bara glad!
Massa glad och tacksam att han lever!

Och självklart ska vi köpa ett galler till kaminen.
(Han vet mycket väl att han inte får vara där och att den är "aj,aj - varm")
Men man kan ju faktiskt trilla in i den..
Likaväl som man kan trilla ner för trappan!

Så jag har under denna veckan gått från att vara stans skräcködla, till livsnjutare!

Wunderbar!

Min syster sa:
"Det går snart över"

Ligger nog mycket sanning i det.

Men jag lever i nuet, och tänker njuta av att vara en njutare!


Och en sann livsnjutare måste ju ha ett ordentligt rödvinsglas!
Så de köpte jag mig ett igår!

Så nu ska vi vandra ner till staden och köpa ett vin också.
Och självklart ska vi passa på att fika!

wii!

Underbart!

Gick upp vid halv 7. Underbart!
Matade och kladdade ner son och stora delen av matbord med gröt. Underbart!

Städade hela huset! Underbart
(För när allt kommer till kritan, så bry jag mig om hur huset ser ut när mina kompisar kommer på besök!)

Dammsög huset med en unge på höften. Underbart!

"Titta, titta, koka, koka, kaka, Pappa" Lycka!

Gav mig ut i det fina vädret med lilla hunden och barnvagnen.
Oslagbart!

Hunden drar i kopplet och bajsar (och hon kan ju inte direkt plocka upp de själv!)
Gör absolut ingenting!!

Fågelkvitter och sol!
Kan inte bli bättre.


Allting är perfekt idag.

För min son lever!!

Panik..Nej..!

Allting blir djävligt oviktigt när man får lite perspektiv.



Dante ramlade ner för trappan ner till källaren idag,

Jag fattar ingenting..



När Dante har somnat för natten kan Ola ibland lämna grinden öppen. Men jag går och stänger den hela tiden.

Jag får ingen ro i kroppen om grinden inte är stängd.



Men sen idag sprang jag ner i källaren för att hämta skruvdragaren.

Dante leker på sitt rum.



Det välbekanta gnislandet av grinden som åker upp.
Det välbekanta gnislandet av grinden som åker ner.



Hörde jag.



Trodde jag.



Var jag säker på.



Men sen hördes ett nytt ljud.

Dunk. Pust. Stön. Bang. Bonk.



Under dessa få sekunder hinner jag tänka att det är Dante som leker uppe och slår med saker i golvet.

Men sen fattar jag, och springer!!! Mot trappan!!

Nej. Nej, Nej, Nej!! Panik. Känslan är bara Nej, det får inte hända. Det händer inte.

Nej.

Men det gjorde det.

Dante fick ett blåmärke i pannan.

ETT blåmärke i den lilla pannan!

Helt otroligt.

Senare under dagen kokade jag sönder riset, lade ärter-majspaprika påsen i micron istället för i frysen, parkerade bilen på fel ställe. Det ser ut som fasen här, och jag ska ha tjejerna hit i morgon.

Men vet ni?

Det spelar ingen roll.

Det som spelar roll är att min son lever.

Det som spelar roll är att den lilla, lilla skon som ligger här på vardagsrumsgolvet tillhör en liten, liten fot.

Dantes lilla fot.

Jag tackar gud för mitt lilla underverk.

Han är det bästa som finns.

Efter detta, älskar jag honom ännu mera.

Mer än vad jag trodde var möjligt.

Jag tackar även för det.

Shit..

"Tiden läker alla sår"??

Min son fyller 1 år om en månad.

"Tiden läker alla sår."
"Man glömmer sååå fort!!"

å bla.. bla.. bla...

Men NEJ! Än så länge ser det mörkt ut på syskonfronten.

Jag har inte glömt koliken. Kramperna. Kvällarna. Promenaderna Amning som inte fungerar. Nutramigen som smakar skit.

Jag har inte glömt alla öroninflammationerna (kan bero på att det fortfarande pågår)

Skrik.

Men det var faktiskt en period i livet som jag trodde att jag hade glömt, och faktiskt längtade efter ett barn till. Men det var nog den perioden när man var som tröttast, och inte kunde minnas längre än 10 minuter tillbaka i tiden.


Idag berättade min syster för mig, om en gång då vi hade pratat i telefon, och Dante skrek och skrek i bak runden. Sen hade jag bett min syster att vänta och skrikit "HÅLL KÄFTEN JÄV LA UNGE!!!" typ.
Syster: Blev det bättre?
Jag: Nej, men det känns bättre!!

Detta har heeelt försvunnit ur mitt minne!

Det finns hopp!!