Den värsta dagen på länge

Vilken dag.. Så illa, att jag känner att jag måste skriva lite om den.
Få lite distans.
Kanske tom. Skratta lite åt den.

Den började redan igår. Med. Att jag föll.
Jag ramlade på grusvägen i ustorp.
Jag föll som ett litet barn och min stela kropps reflexer fungerade på precis samma vis som för 20 år sedan.
Fantastiskt.
Ett litet halkande i den alltför slitna skor(jag ska elda upp skiten) och vips, så fälldes mina armar ut för att ta emot min tunga kropp.

Vet ni, alla föräldrar som skrapar av gruset lite nonchalant från era barns knä å händer, när de har ramlat..? De gör så jävla ont!

Jag svor å försökte hålla mig från å gråta.

I alla fall. Tårna slutade å fungera. Men jag hade inte så ont.

Idag vaknade jag och kunde inte nudda foten i marken. De gjorde så rackans ont i mina tår.

Ilon skriker i sin säng. Jag kan inte gå..  Jag får panik.

Va fan gör jag nu? Alla normala människor jobbar.. Ola är i TYSKLAND av alla ställen!!!

Självklart - så ringer jag mamma! Å bölar precis som de lilla barnet som ramlade ute i ustorp igår.

Mamma försöker ta ledigt. De går inte. Jag gråter "jag har iiiingen som kan hjälpa mig!!!"
Ilon gråter i sin säng. Dante börjar vakna.

Men det är då det magiska händer. Just de där med alla händer. Som kommer fram, och sträcks mot mig.
En, som gärna kommer och hjälper mig med vad som helst.
En, som gärna hjälper mig att ta vand om mina barn, trots att denna person ligger nerbäddad och är sjuk.
En person som erbjuder sig att flytta hem till mig, trots att hon är invalid själv.
En person som vill bjuda mig på mat i morgon .
En dagmamma som tar hand om ni à barn, trots ilons stukade fot.
En person som gärna kommer i morgon och gör vad hen kan, trots att denna har ett litet barn själv.

Allt är så vackert, men ändå mitt i gråtkaouset så ser jag i te riktigt klart eftersom diset lixom sitter kvar framför ögonen från morgonen, då jag var ensammast i världen och det var så synd om mig.

Men nu, ikväll, när jag faktiskt inser att jag klarade dagen. Jag överlevde! Då ser jag händerna!

Och man brukar ju ändå kunna se klart framåt kvällen, och tänka "det gick ju bra det där!"..

Men denna gången var det på håret.. Jag fick tom. Stjäla för att få dagen att gå ihop.

Jo det är sant.. Jag fick rulla upp några nävar med toapapper och stoppa i handväskan i dag.. För det var akut slut hemma, och det fanns i te en chans i världen att jag skulle orka linka igenom maxi med min fot.

Tårna var i te brutna. Bara stukade. Som tur var.

Jag hittade lite pyttipanna i frysen. Godis hade jag i skåpen. Å tack vara mitt mod att stjäla så kunde vi skita!

Slutet gott.. Allting gott..