Det är så häftigt.
Jag pratar fortfarande om Dantes och min tripp till Halmstad.
Hans ögon glittrar av upphetsning och inte ett enda orosmoment kan man urskilja i de knallblå ögonen.
För han ser inget annat allternativ, än att mamma kan allt, eller fixar allt.
Han känner inte av någon oro över att hitta rätt tåg eller buss. Ingen oro över vart vi ska gå av med bussen. Ingen oro över att somna i en okänd stad.
Ingen oro över vart vi kommer om vi tar den ena eller andra gatan. Mamma fixar.
Mamma VET allt.
Visst är det lustigt? Visst måste det vara skönt?
Jag kommer själv ihåg när man var barn och reste med sina föräldrar på semester. Man visste inte, att det inte kunde bli bra. Förstår ni hur jag menar?
Aldrig den där tyngden i magen eller ögonen som man kan få nu som vuxen över att man inte är hemma. (eller är det bara jag?) för hemma, är där mamma eller pappa är.
Men jag trivdes ändå i rollen måste jag säga. Att vara den trygga punkten i hans fantastiska lilla liv. Att ha koll och en plan i huvudet.
Det är ingen hemlighet att när jag är iväg, så är Ola min sån. Min vuxen som har koll vart vi ska gå eller åka för buss. Och det var så skönt att känna att jag kan också!
Den här resan gav egentligen mig så mycket mer än vad det gav Dante.
(För att inte tala om min fantastiska solhatt som jag äntligen vågade köpa!
Jag köpte den utan å blinka, och utan att titta mig i spegeln. För den kostae bara 40:-. Och grejjen är den, att hade det varit en dyr hatt, så hade jag känt mig mer pressad.
Typ. Att tvingas stå för att "Denna hatten har jag valt för att jag tycker den är snygg".
Det behöver man inte på samma vis när den bara kostar 40:-.)
(lång parantes)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar