Halmstad med en 4 åring.

Att åka iväg med bara en 4 åring.

Fantastiskt från A till Ö.

1. Jag behövde inte ha med någon vagn.
Dante var så duktig! Han gick å gick å gick. Och efter sig rullade hans nyköpta väska som han envisades med att köpa på en loppis förra veckan. Jag var väldigt skäptisk, men han hade ett bra argument: Om vi ska ut och resa. och vi hade ju planerat att åka iväg till Halmstad.

2. Att åka tåg med en 4 åring.
Fantastiskt. Jag kunde tom läsa min nyaste bok (som också införskaffades på samma loppis som väskan.) Tänk? Läsa medans jag åkte tåg. Dante lekte med sina bilar, åt lite kakor och godis. Klättrade runt på sätena och tittade på naturen och skrotbilar och hästar.
En gång sa han: Mamma, nu måste vi snart vara framme, för jag kan inte vara stilla längre!

3. Att sova med en 4 åring.
Underbart att sova en hel natt. Jag var, precis som han. helt slut framåt kvällen, så när jag lade mig bredvid honom och läste min bok medans han skulle somna, så kunde jag inte ta mig upp, utan låg kvar.
Och jag hade möjligheten att göra det. Och jag gjorde det! Sov som en gris från klockan 20 tiden fram tills 8 dagen efter. Själfallet vaknade min kropp till några gånger under nätterna av gammal vana, men jag kunde snabbt konstatera att det bara var att somna om. För att jag ville. För att jag kunde.

4. Att äta frukost med en 4 åring.
Skönt.. Självklart en del spring fram och tillbaka till kylen för att man glömde saker eller vissa saker in dög. Men ändå. Inget onödigt kladd med gröt och brödsmulor över hela golvet.

5. Att leka med en 4 åring.
Jag är ju själv väldigt förtjust i att leka och gräva i sand och leta snäckor. Så det är så skönt att ha någon att leka med å bada med. En dag var vi i äventyrslandet och hoppade studsmatta och åkte karusell och badade i vattenlandet. Å självklart brände en massa pengar på onödigt lotter utan vinst och en massa skitpriser i form av asfula nallar och lufthammare. Men lyckan var ändå total.

Jag klarade dagarna galant, utan ett enda raseriutbrott eller något gråtbryt för att att det blev för ohanterbart. Allting kunde jag hantera och någorlunda kontrollera.

Vi fann verkligen varandra igen. Och vi var bästa vänner igen.
Han är verkligen klok, och vet att trots att vi är vänner, så är jag mamman som har sista ordet i slutändan.